Mitt nyårslöfte för 2012 är att försöka börja lägga till och inte bara dra ifrån. Har kommit till en punkt när jag faktiskt inte kan dra ifrån så mycket mer. Det är bra om man kan fylla den tid, energi och mindfulness som man förväntas få av detta avskalande av allt onödigt med att skriva romaner, hänga med familj och vänner och springa joggingrundor genom regn av körsbärsblom. Ibland slutar det istället med att man mest blir sur.

Jag tror att förutsättningen för att nyårslöften överhuvudtaget ska vara en bra idé är att de aldrig riktigt är tänkta att lyckas. Att man bara ska nå halva vägen. Nyårslöften är inte till för folk som mig, som tar mig an dem på samma sätt som man går in i en sträng nunneorden. Ska det va så ska det fan va. Pallar icke “jag borde verkligen inte”-människor. Ät den jävla bakelsen och se glad ut, eller låt bli.

Vue de toits (effet de neige) / Tak i snö – Gustave Caillebotte, 1878

Det är inte snö i Malmö, men den här bilden är fin ändå. Den var också lucka 19 i kulturreservatets adventskalender.

Året är slut, i stort sett. Jag har nu haft nya valsen i 1½ år, men det började mycket tidigare än så egentligen:

22 februari 2009 – nyår 
Av olika skäl börjar det nya året imorse den 22 februari. Det är nog mycket som kommer att bli ganska annorlunda. Det är inte säkert att ni märker det direkt, men det är så ändå. Det blir nog både roligt och sorgligt.

Så skrev jag för snart tre år sedan. Vad som blev annorlunda, och som jag visste redan då, var att jag slutade skriva dagbok och började.. uppdatera. Med bilder, texter om diverse ämnen som i allmänhet inte beskrev min dag eller mina känslor. Jag började blogga och jag slutade skriva dagbok. Jag slutade dela med mig av mitt liv i något annat än bilder. Jag slutade vara personlig, för jag hade ingen lust längre. Men det fasades ut långsamt, för det är svårt att sluta när man skrivit dagbok på nätet i tio år. Det märktes inte på riktigt förrän framemot sommaren, men då borde det ha varit tydligt för alla.

Jag vet att det är förmätet att räkna med att alla som läser här har gjort det i flera år och dessutom följt valsen såpass att ni skulle kunna märka förändringar. Men om vi antar att det faktiskt är så, trots det. Det tog ett år till innan nån vågade säga något om saken, att valsen blivit tråkig alltså, och då förmodades det (anonymt förstås) att detta berodde på att jag skaffat kille. En kille som jag skaffade, eller som skaffade mig, i januari 2010. Alltså nästan ett år efter att jag annonserat att valsen as you knew it var över. Fast annonseringen var förstås mest en viskning. Men jag visste att det var så. Jag var bara tvungen att formulera för mig själv hur jag ville ha det. Om jag ville ha inget alls eller om jag ville ha en ..blogg. Det blev en blogg. Mestadels bildblogg. Flytten till Tumblr skedde långt senare än det beslutet.

Det finns ingen orsak att skriva detta egentligen, det borde i så fall ha skrivits för länge sen. Fast egentligen kanske jag inte ville skriva det förrän nu. Det är väl utslaget av att jag inte har någon lust att vara personlig längre, att jag väntar så länge att det inte känns speciellt viktigt vad ni tycker om saken. Det finns de som lägger upp hela sina break-ups på internet, dag för dag, timme för timme. Det gör inte jag, gjorde inte ens på den tiden. Men en av anledningarna till att jag slutade skriva dagbok var att jag fick mitt hjärta grundligt krossat. Efteråt kände jag inte längre för att bjuda på något.

(Och om någon ex lystet sitter därute nu och inte kan räkna på fingrarna och tänker “menar hon mig??” så kan jag lugna er med att nej, jag menar inte er. Det känns bisarrt att påpeka det, här, men jag kan knappast maila alla inblandade parter och dementera inför ett blogginlägg. Anledningen är för övrigt inte speciellt viktig i efterhand, det var mest en katalysator. Folk slutar skriva dagbok för betydligt mindre viktiga saker än så och de ursäktar eller förklarar sig sällan för det, varken direkt eller efteråt. Jag hade kunnat nöja mig med att säga att jag inte kände för det längre. Jag hade kunnat säga ingenting. Och det gjorde jag ju inte heller, då. Men jag förvarnade. )

Tumblr är inget ultimat format för dagbok, och det var en av anledningarna till att jag valde det. Jag tror inte att detta enbart är en efterkonstruktion, lite kanske. Men det funkar bäst att fulblogga med Tumblr. Posta bilder, skriva lite i förbifarten. Tumblr-bloggar är sinsemellan sig förvillande lika, i ämnesval, i estetik, i jargong. Uppdateringstakten är helt hysterisk – tjugo inlägg om dan är inget ovanligt. Två-tre, som jag har, är nog ovanligare. Och jag märker att ju mer jag postar, desto mer avpersonaliserad blir jag, desto skönare känns det. Det blir till slut som att slänga ut de där post-it-lapparna i skogen. Ingen lyssnar längre. Det är befriande och vilsamt, två tillstånd jag desperat önskade mig då och som är svåra att släppa.

Lustigt nog har det där universalrådet “posta mycket hela tiden, posta hellre småsaker än sällan med substans” absolut inte funkat för valsen. Jag borde nog vara glad för det egentligen, för allt som jag har sagt, att folk kan väl för fan komma in en gång i veckan och läsa ordentligt istället för att hålla på och trycka F5 som vettvillingar, ja det stämde ju. Tror jag postat ca 5 ggr så ofta sen jag skaffade Tumblr, och har samtidigt tappat 2/3-delar av läsarna. Men det har känts ok för min del. Jag har varit gladare för detta, även om valsen blev tristare.

Så, nej, det är inte Emmanuels fel att valsen blev tråkig. Jag har fört den här dagboken sedan 1999 och jag har haft sex-sju anledningar att bli tråkig eller lägga ner sedan dess, om det bara berodde på killar. Och då menar jag dem som betytt något. Vad jag känner inför vissa av mina vänskapsrelationer har jag inte ens tagit med i beräkningen. Folk har dött under de här tolv åren. Jag har flyttat över hela landet, haft olika jobb. Jag har inte suttit i upphöjd solitud och producerat bra text, tills någon mänsklig relation eller sorg kom och förstörde alltihop.

Men så blev det så i alla fall. Jag vet inte varför vissa händelser förändrar allting och vissa inte gör det, fastän de borde. Dålig timing kanske. A perfect storm. Hur som helst är det inte anledningen längre. Jag tycker bara att det var rätt skönt att lägga av luren. Det är ett tillstånd som ligger för mig. Nedärvt, skulle man kunna säga.

Jag överväger att testa det här “dagbok” under 2012, men det beror på om jag känner för det, och hur många som öht bryr sig. Man har en tendens att bli så mycket mer needy av att dela med sig, att man vill ha en massa feedback, bevis på att man finns.

 

Me Christmas 1965 by annkarlstedt

Saker som inte intresserar mig: Kända vackra kvinnors mystik. Kan ha gjort nån gång för länge sen, men ser jag en text nu som handlar om nån långsökt projicering utifrån Audrey Hepburns stora bruna ögon eller Grace Kellys perfekta benkonstellation i ansiktet så slutar jag ofelbart läsa. Detta är inte en feministisk markör, även om det kanske borde vara det, jag tycker bara att det är så jävla jävla tråkigt att läsa om mystiska vackra kvinnor och fantasierna runt dem. Om hur sorgsna de var ägäntligen eller om de eventuellt någon gång sågs läsa på en soffa istället för att bara posera vid en grekisk kolonn. Jag bryr mig faktiskt inte speciellt mycket om ifall Mia Farrow var en “old soul” vid 20 eller vad Faye Dunaway sa en gång i sin omklädeshusvagn till sminkösen. Om jag är intresserad av Mia Farrow överhuvudtaget så är det enbart för hur hon såg ut på film och vad hon sa på film ca 1968-1974. Regisserad och med manus.

Yrr i skogen

Naturen som inredningsdetalj. Naturen som smakmarkör.

Yrr i resterna av min skog

Jag gick vilse i min gamla barndomsskog, för nästan ingenting fanns kvar av den. Allt såg fel ut.

 

Några vänner från zoologiska museet i Lund.