För tre år sen åkte jag båt i Malmös norra hamn. Sen glömde jag bort det. Det var en rundtur för att visa var man har byggt ut norra hamnen. Själv var jag mest intresserad av att se hamnen från sjösidan öht. Man får ju inte se industrihamnen annars. Om man inte jobbar där. Det var fullt av folk på guidebåten och alla fick goodiebags. Tror det var lunch och en folder i påsen. Vi är fortfarande bara i Inre & Västra hamnen, där folk bor. och nu. och nu. och nu. gränsfall Okej, nu är vi på väg mot norra hamnen. Yarden, känd från litteraturen. Den ligger i mellersta hamnen. Vi närmar oss okänt territorium. Folk börjar bli uppspelta! Nu är vi i norra hamnen, där alla megakranar står. Paus för att äta upp mackan de bjussade på. Spänd förväntan. Sevärdheten enligt Malmö Stad var nog stora nya ytor. De här bussarna åkte vi runt i. Allt var väldigt avspärrat. kess kess bang bang Sevärdheten enligt mig var alla lyftkranar och jättejättestora fraktfartyg. Jag kommer förmodligen aldrig att få se de här delarna av hamnen igen, så därför är jag glad att jag åkte med. Fejkade digitalpolaroider kan givetvis inte ge nån rättvisa åt hur det såg ut i verkligheten, men ni får väl ta vad ni får. Jag lovar att det var mäktigt.

Mitt sällskap på resan var Johan, Oskar & Emmanuel. Samt mycket folk som jag inte kände, bl.a Ilmar Reepalu & Katrin Stjernfeldt-Jammeh (S), som är ordförande i kommunstyrelsen. Ärligt talat hade jag glömt att de sistnämnda var med, men det stod i programmet som jag hittade nyss, så då är det förmodligen sant. Ja, det var min studieresa till Norra hamnen, jag ger den fyra stjärnor av fem möjliga. Hade jag fått gå av och titta mer hade den fått en femma.

Cool jag känner mig när jag streamar den (inte alls) nya, hippa tv-serien… Switched at birth. 

Jag föreställer mig bokmässan som om man skulle spela paintball i en mörk betongig, stenhårt ekande industrilokal, fast med tusen lysrör i taket och istället för fyra grabbar som smyger runt i hörnen och försöker pricka en så är det cirka 10 000 främlingar som är framme 1 cm ifrån en och skjuter en rakt i ansiktet point blank fast med otrevliga ljud och frånstötande utseenden istället för paintballkulor, oavbrutet tills smärtan och förnedringen blir ens luft och tystnad.

Föreställer mig att att polokragade kickers dropkickar en i ryggen så man inte kan balansera växtpressen i gjutjärn man skruvat fast sina lungor i och stupar framlänges och knäcker näsan så man kan skrapa ut sitt blod med en skruvmejsel och signera böcker med.

Pontus Lundkvist