Now is the month of Biblioteksersättning when merry översättare are playing, fa la la la la. 

Vill gärna påpeka att Mara Lee aldrig frågat mig vad jag tycker om Mallarmé. Jag har aldrig ens träffat Mara Lee. Hennes namn får mig f.ö alltid att tänka på ett företag som låg (ligger?) i min hemstad, som hade en älva i neon på sin skylt, och så stod det “Toni Lee – ger ditt yrke charm”. Tror de gjorde arbetskläder. De tog ner skylten sen men jag har sett att den fortfarande står mot en husvägg borta i ett industriområde. Skulle gärna vilja ha den, vad jag nu ska med en två meter hög älva i neon. 

Men hur som helst, synd att tumblr inte fanns när jag gick på skrivarlinje, då hade jag kunnat ge utlopp för så mycket bildningsrelaterad angst. Nu fick jag gå ensam och tjura istället. För ingen i klassen vågade ju erkänna att de inte hade en aning om Rilke eller vems författarskap man nu förväntades ha en initierad åsikt om, utom idioten som aldrig försatt en chans att bröla att Jack var en jevvla bra roman – HAN berättade gärna att han fan aldrig hade läst en rad av Rilke. Men för att inte drabbas av guilt by association höll man ogärna med honom. 

Hade hellre läst Jean Rhys eller Virginia Woolf i den åldern. Fick läsa dem senare istället och det gick ju bra det med, men synd att man inte haft en målsman (i form av sitt äldre själv) med sig som med myndig stämma hade sagt “Nej, mitt yngre jag ska läsa kvinnliga stream of consciousness-författare, det är mycket bättre för hennes andliga utveckling!” *lämnar fram intyg* “Hon får inte alls den utveckling hon behöver just nu av Rilkes religiösa mysticism, vi ska be att få återkomma om tre år!” 

Det är viktigt med timing när det gäller läsning, och timingen var helt fel med nästan allting vi gjorde när jag gick på skrivarlinje. Jag kan inte skylla allting (men en del) på en allmän snobbism och blindhet för att alla inte kommer från en 100 % akademisk Lundabakgrund, och oförståelse för att man har en del studenter som kommer rakt från gymnasiet och fortfarande är Just Kids, även om de är ganska belästa kids, och kanske inte tål eller fattar textkritik på en nivå som man ger en 26-åring. (“Det här säger mig absolut ingenting” är i vart fall ingen bra textkritik även om det är vad man känner – autentiskt exempel från en av mina lärare.) Men framför allt tror jag timingen var helt off för mig. Jag var för ung helt enkelt, jag skulle ha gjort något annat. Supit ner mig i en squat i Berlin förmodligen.

When Mara Lee asks for your opinion on Mallarme

whenyougotobiskops-arno:

Jag såg Kon-Tiki nyligen, den har fått nästan 100 % positiva recensioner så här kommer en negativ: den är jättevacker och fotot är verkligen, ja, perfekt, men det existerar väl knappt något manus? Tyckte alltihop kändes som en skolpjäs som någon satt överjordiskt vackert foto till, helt konstigt. En norrman får den helt störda idén att åka flotte över ett hav med några kompisar som knappt vet nåt om sjön, och inte han heller, och ändå känns det mest som om de guppar omkring på Vänern och det är helt chill. Vet ni vad det såg ut som? En 2 timmar lång reklamfilm för ett mikrobryggeri. Hipsters i 40-talskläder som chillar på en hemmagjord båt och lever det “äkta” livet. Livet har sina goda vildjästa stunder! Snygg radio har de också! Och deras stora högar med böcker blir aldrig nånsin blöta. En papegoja får sätta livet till (OJ SPOILERS) i magen på en haj (OJ ÄNNU MERA SPOILERS) men det är det enda som händer. Annars får de inte ens matförgiftning. Ingen behöver rengöra karbidlampan som lyser med 7000 watt och det är aldrig sotigt i taket eller blöta filtar. De ligger bara och röker hela tiden. Fem av sex i besättningen står efter ett tag fullständigt utan underhudsfett och med stora hipsterskägg och en gullig solbränna, men utöver detta verkar det ha varit 0 procent vedermödor på den där flotten. Att det skulle följa med någon på expeditionen som har någon form av yrkeskunnande, oavsett om de är ingejörer eller etnografer, verkar osannolikt eftersom manus inte består av nåt yrkesprat eller trovärdig bakgrund öht. Ingenjören ritar lite på en servett två (2) gånger under 2 timmar, och Thor Heyerdahl lämnar in lite papper på National Geographics kontor, annars är det mest “tänkte ni skulle bygga en flotte åt mig, jag röker och super lite medans, tjarrå!” Sen skaffar de blonda skägg och tittar på stora rullande vågor och på datoranimerade valar och hajar. Till sist kommer de fram på en vacker sandstrand. Slut! 

Den var inte så bra. 

Om en stund intervjuas min pojkvän i fransk radio under tre minuter. Ämne: att vår statsminister just liknade sig själv vid en häst.  

Frånvaron beror inte på bristande lust att skriva utan mer att först var jag stressad med jobb och sen fick jag ett anfall av nåt med magen som varade nästan ett dygn, jag kräktes och svettades och det gjorde ont som fan. Nu ska jag göra full utredning av det, med ultraljud och koloskopi & the works, så jag har lite att tänka på. Har fått nästan säker diagnos på två magsjukdomar samtidigt och frågetecken på en tredje. Får se vartåt det barkar efter alla tester. Jag är rätt trött i alla fall, men jag är okej. Dvs: ligger inte på sjukhus och har inte ont just nu, har kunnat äta en massa annan mat än övermogen banan i helgen (och mått bra), står och går och cyklar själv. Jobbar också förhoppningsvis. Allons-y!

Hejdå gården! Hejdå huset! Hejdå Moa! Hejdå katten Katten! Hejdå alla päron vi aldrig hann göra cider på! Hejdå vagnslidret! Hejdå dusch i källaren med spindlar! 

Så gick det två år bara sådär. Svisch-svusch. 

Sam, till vänster, passade på att flytta till Kirseberg samtidigt. 

Så mycket flyttenergi samlad på en och samma plats!

Färdigflyttade, med fem olika vegetariska pizzor från Algarve, Kirsebergs stolthet. Den mest fascinerande var den vegetariska tonfiskpizzan. Smakade gott men inte tonfisk. (tog bara en väldigt liten bit för kännedom, obs mjöl- och mjölkfri diet, obs)

Utsikt åt söder. 

Utsikt åt fängelset norr.

Nu bor vi i varsin vindskupa! Tyvärr ligger de parallellt, så vi kan inte vinka åt varandra. Fågelvägen faktiskt nästan exakt parallellt. 

Den röda pricken är Emmanuels förra hus (ungefär). Tycker det är lustigt hur vi ligger i exakt linje från söder mot norr. Okej, jag kanske tycker egendomliga saker är lustiga.

Typiskt gulligt att vid 33 års ålder inte äga några bestick (alls), djupa tallrikar (alls) eller stolar. Vådan (och fördelen) med att bo i kollektiv i hela sitt vuxna liv – man äger ingenting som man lika gärna kan dela med nån annan. Hans kök ser nu ut som en 18-årings, inklusive en kryddhylla med två (2) burkar – chili och oregano. Fick nästan lite tårar i ögonen när han med stor omsorg och precision placerade en tikimugg på kryddhyllan för att fylla ut. 

Hur som, det här blir nog bra! 1800-talet kommer att fattas mig litegrann, men det är inget större fel på det 80-talsrenoverade 1940-talet heller. Det har t.ex egen toalett och dusch!