Kazimierz, Krakow
Så gick det tre månader. Jag ser en dokumentär om två 35-åriga identiska tvillingar, videokonstnärer, anorektiker, holländskor. De bor ihop och utför exakt samma träningsschema varje dag. Varje dag bråkar de om vem som fick minst soppa i deras identiska muggar. De litar inte på att den andra äter upp allt, så i slutet av varje måltid byter de skålar. När de bråkar börjar de nästan gråta av frustration och utmattning. På holländska låter allt så barnsligt. Eller så är det bara de som låter som elvaåringar. Trötta som döden av att leva ihop. “Vi blev deprimerade på högstadiet när vi inte var speciella längre. Ingen brydde sig om att vi var enäggstvillingar. Det var som att falla ner i ett svart hål.” De går runt på tvillingträffar och frågar tvillingpar om de inte känner sig som freaks. “Känner ni er inte löjliga i likadana kläder? Jag hatar bilden av tvillingar som glada clowner.”
De går runt bland 1500 andra par identiska tvillingar och väser: “Hemskt! Vidrigt!” medan de delar minimala bitar chips mellan sig. Äter helt ensamma i ett enormt partytält.
Förr jobbade den ena på Gaultier, den andra försökte jobba som fotograf. Båda har slutat sina arbeten. Ingen av dem har haft en nära relation med någon annan än sin syster, ingen av dem har haft sex. Den ena var förälskad i en 28-årig man, men han hade fått en stroke och ringde inte upp henne. Hon hade inte fått hans nummer än. Han avlider och begravs utan att hon meddelas.
Deras liv fortsätter som innan. Gräl om mat, oförmåga att äta middag ensamma. Ilsken gråt.
Angelique och Liesbeth Raeven liknar Geraldine Chaplin, fast mer som gammal än som ung.
L.A.Raeven, Wild Zone 1, 2001, video still
Ul. Brzozowa, Krakow.
Jag har ingen syster, vet inte hur det skulle kännas att ha en tvilling. Eller enäggstvilling.
Bergman-stencil i Krakow.
Det närmaste är kanske att ha en vän i tjugo år, fast det kan ändå inte jämföras. Mittemot det här huset köpte jag presenter åt henne.
(Visst ser det ut som om det borde vara ett sjukhus? Sjukhem kanske. Men det är Krakows äldsta kooperativa tryckeri.)
Józef Mehoffer, Nationalmuseet i Krakow
Girls skipping at an athletics carnival, Sydney, Australia.
Tyrrell Photographic Collection.
Två kvinnor på altanen vid Curmans villa i Lysekil, 1880-tal.
Portrait of two unidentified women, twins. Ca 1855.
George Eastman House Collection
Radica & Doodica, siamesiska tvillingar under operation, ca 1910-1915. 
William Fox School, twins and grads, 1957. Library of Virginia, Prints and Photographs.
37/365. in the cupboard
200/365. A Tale of Two Sisters
Man brukar väl säga att enäggstvillingar har en styrka i varandra som ingen annan har. Jag får mer för mig att de måste vara starkare än andra för att behålla något av sig själv intakt och inte utplånas. Uppslukas. Men jag utgår kanske bara från min egen syn – ser bara utplånandet, sjuklig transcendens, inte gemenskapen eller tryggheten. Tänker bara hur hemskt det vore att förlora sig själv i en annan människa på det sättet, utan gränser för sitt jag. Att inte veta vad som är jag och vad som är du. Men det kanske är härligt; den stora kärleken.
Tänker bara att man måste kunna älska någon och förstå någon utan att VARA den andra personen, nästan äta den, andas den. Det måste finnas ett bättre sätt att känna trygghet med en annan person än att den är oskiljaktig från en. Från mig. Hur förfärligt vore det till exempel om den andra försvann, ens andra “hälft”? Man skulle inte kunna överleva.
Jeremy Irons i Dead Ringers av David Cronenberg, 1988.
benknäckarvals 