slutet på detta

Önskar jag slapp skriva det här men.. det finns absolut ingenting med den här graviditeten som gör mig glad just nu. Nu har jag ju aldrig varit någon speciellt entusiastisk havande men jag har i alla fall inte varit rent deprimerad, mer än kanske precis i början med tanke på risken för missfall. Annars har det mest varit att jag inte uppskattar att vara gravid rent allmänt, tycker inte det är en njutbar kroppslig upplevelse och mentalt är det också rätt hårt. Men jag har inte varit deppig eller direkt orolig, bara lite sur och övervakad och surare för att jag varit övervakad. Senaste åtta-tio veckorna har varit speciellt onjutbara vad gäller den biten.

Nu har läkarna på KK bestämt sig för att jag borde bli igångsatt tidigare pga förväntat stort barn, och jag säger förväntat stort eftersom ultraljudet aldrig kan säga säkert hur stort barnet blir. Att han blir rätt stor visste jag nästan från början, han har två långa och stora föräldrar och idel långa och stora mor- och farföräldrar, som dessutom allihop var jättestora bebisar. Alla utom jag, ska jag tillägga, jag var helt normal. Men att föda ett barn som väger t.ex 4300 var ju ingenting som jag direkt gick och gruvade mig för, för det tog jag nästan för givet. Nu pratas det dock om fem kilo, och det är så himla vanskligt det där för det skulle kunna vara så att han väger fem kilo vid födseln, eller till och med mer, men han skulle också kunna väga fyra. Och jag är tveksam till om det är det allra bästa att bli igångsatt tidigt bara för att barnet förväntas vara stort. Jag mår bra, barnet mår bra, ingen är sjuk, ingen börjar få sämre värden. Tvärtom blir mina värden bättre. Jag har aldrig haft protein i urinen och barnet har aldrig haft en dålig ctg-kurva. Jag har inte diabetes. Visst, jag drömmer inte om att föda ett barn på fem kilo, det gör jag inte, men samtidigt drömmer jag inte om att bli igångsatt heller, i obehag känns det lite hugget som stucket ärligt talat, och ett naturligt förlossningsskede ger bättre förutsättningar för tillräckliga värkar. Då är ju ungen garanterat klar och redo att komma ut, istället för att tvingas ut med nån jävla gel eller ballong i fiffi eller vad de nu har för andra kul redskap.

Den ena läkaren jag pratade med framstod dessutom som extremt oseriös när hon ville sätta igång mig gärna nästa vecka. Dvs vecka 36+0-6 på läkarspråk, vilket i sig är prematurt. Visst, nu klarar sig de flesta 36-veckorsbebisar helt fint i livet, men varför tvinga ut ett barn en månad i förtid? Svaret kan ju enbart ligga i bekvämlighet för vårdpersonalen, vad jag kan se – innan jullovet börjat, himla smidigt! Planerat och klart, man vet vilka patienter som kommer in! När jag ifrågasatte nyttan tryckte hon bara en broschyr om igångsättning i händerna på mig och blev irriterad. Tack, jag har redan läst på om igångsättning, jag hade önskat mig ett samtal – gärna ett där jag inte blir idiotförklarad för att jag inte vill bli igångsatt utan medicinska skäl i vecka 36!?

Läget var aningen låst. Hon gick och hämtade en annan läkare, en äldre, som iofs inte var fullt lika entusiastisk inför en igångsättning redan vecka 36 men som ändå ville kolla min cervix redan då – vilket jag inte alls ser nyttan med eftersom jag ändå inte vill bli igångsatt vecka 36, så jag skiter ärligt talat i hur cervix ser ut på min födelsedag/före jul. Vi enades om en kompromiss, att jag kunde komma in och kolla cervix 28 januari, vecka 37 på läkarspråk, fortfarande för tidigt men då skulle jag åtminstone kunna förhala själva igångsättningen till veckan därpå utan allt för mycket tjafs. Jag är fortfarande inte alls glad för att bli igångsatt, men om jag måste bli det så hellre  vecka 38+5 eller så. det känns både enklare för kroppen och bättre för barnet. Så jävla stor skillnad på hur mycket han väger mellan veckorna är det ju inte, men däremot stor skillnad på hur utvecklade lungorna är och att han faktiskt är KLAR, inte bara en behändig vikt.

Det tråkiga i situationen, utöver att behöva själv ta ansvar för att mitt foster får växa klart i livmodern för att vården inte är intresserad (av rent administrativa skäl, kan jag bara utgå ifrån) är att jag inte upplever att jag får genomskinlig info om riskerna med en igångsättning för mig som förstföderska. Det är inte direkt svårt att hitta denna info själv, i tider då medicinska studier ligger ute för alla att ladda ner, så att bara bli idiotlugnad med att de ”vill mitt och barnets bästa” utan vidare information känns inte speciellt bra. Igångsättning på en förstföderska verkar funka på premisserna att ”går det så går det”. Det är 35 % risk att förlossningen slutar med snitt eller sugklocka, och då är merparten av den risken förbehållen förstföderskor, så snarare kanske 50/50 att det går att föda vaginalt. Risken att jag får en lång, smärtsam och traumatisk förlossning oavsett hur slutet ser ut – ointressant i sammanhanget tydligen, etersom ingen är intresserad av att ens ta upp det. Om någon åtminstone hade varit ärlig från början och sagt att ja, du kommer antagligen få en längre och jobbigare förlossning än annars, men de här och de här fördelarna finns trots allt jämfört med en vanlig vaginal förlossning. Men nej, för jag kan inte hitta nån forskning som visar ATT det finns några fördelar om inte barnet eller mamman mår dåligt och man helt enkelt inte har några andra alternativ.

Eller också om jag hade fått säga ja till vissa delar av en igångsättning men nej till andra. Jag vill till exempel helst inte ha värkstimulerande dropp i något skede, för det ökar risken för stormvärkar och utöver att det är djävulskt oskönt så är det farligt för fostret som kan få syrebrist och i värsta fall cp-skador av förlossningen. Information om detta? Nej såklart inte. Förståelse för att jag inte vill ha vissa läkemedel? Absolut inte. Jag vill inte heller ha Cytotec eftersom jag gjorde abort på det i sjuttonde veckan, inte direkt något jag är intresserad av att återuppleva med ett levande barn. Svar: ”Cytotec är ett läkemedel vi använder jättemycket”. Jaha, jag kan bara beklaga era patienter i så fall. För jag tänker då fan inte föda på Cytotec. Det har lett till livmodersrupturer vid igångsättning och barn som fötts med hjärnskador. Men en tablett kostar ju tre spänn å andra sidan.

Det var ett tag sen jag gav upp tanken på att det skulle bli en bra förlossning. Istället för att komma till något slags acceptans om att det blir som det blir så har jag nog bara slagit bort tanken för att jag inte orkar mer. Jag har ingen bra vårdkontakt med någon enda person, inklusive min barnmorska. ALLA jag pratar med, oavsett om det är morskan eller specläkaren för dagen (alltid olika) hänvisar till gruppterapi för förlossningsskräck om jag t.ex vill diskutera alternativen till en igångsättning eller på nåt sätt tweaka villkoren för en igångsättning. All min oro behandlas som neuroticism med andra ord. Det känns 100 % meningslöst att skriva en förlossningsplan under de här förutsättningarna, för allt jag vill slippa finns ju inbakat i paketet Igångsättning. Värkstimulerande dropp. Vara uppkopplad till en maskin under en större del av förlossningen. Uppleva hela öppningsskedet på BB (istället för att få vara hemma så länge som möjligt). Sugklocka. Akut snitt. Att riskera att någon trycker på magen för att barnet ska ut. Värkstormar pga läkemedel. Lång och utdragen förlossning. Att det gör skitont utan att något händer. Massa personal på rummet. Massa vaginala ingrepp. Jag vet inte ens om jag kan undvika Cytotec och dropp.

Det enda min barnmorska har sagt är att jag ska försöka få förlossningen att sätta igång av sig själv genom att ”dansa och gå långpromenader” efter jul. Känns otroligt skratt- och gråtretande i och med att ingen förlossning någonsin kommit igång av en långpromenad om inte kroppen är klar för förlossning redan, och jag vet inte exakt varför den skulle vara det i vecka 37. Jag menar, visst, det skulle kunna hända, men det händer ju trots allt oftast inte tre veckor för tidigt, speciellt inte för förstföderskor. Ärligt talat är jag inte heller speciellt intresserad av en julbebis. Jag VILL att barnet föds i januari, kalla mig spritt språngande galen men så är det. Att gå långpromenader med foglossning lockar föga, och jag är verkligen inte på humör för att dansa just nu, vilket jag också sa till henne. Återigen hänvisades jag till gruppterapin pga tänker inte tillräckligt positivt.

I allt det här kommer tankarna på barnet bort. Alla bara: ”åh vad spännande, ni måste vara så nyfikna nu!” Nej, tyvärr inte. Emmanuel kanske är. Jag vill bara lägga ner all verksamhet. Hade jag kunnat avsäga mig graviditeten på en gång så hade jag gjort det. Jag tror att jag fixar och köper grejer till barnet mest för att försöka få en känsla av samhörighet, men det funkar inte. Nån enstaka timme sådär kan jag ligga på sängen och klappa magen och titta på babyns säng och hans kläder, men sen glömmer jag bort att han finns och när jag kommer på det igen så blir jag inte speciellt glad. Så är läget. Jag är inte glad, och jag försöker komma över det genom att fördjupa mig i olika val av saker, av kläder, av metoder. Men mest är jag bara förbannad av att vara i den här situationen, och när jag ser andra mammor hålla på med belly mapping osv (rita ut på magen exakt hur babyn ligger) eller ha nåt gravidsmycke som plingar i höjd med bebisens öron så känner jag bara ett gigantiskt jävla care face. Alltså jag skiter väl i hur bebisen ligger, han kan få ligga som en väderkvarn for all I care. Det hade faktiskt varit att föredra, för då hade jag garanterat fått planerat snitt och sluppit hela den här jävla igångsättningskarusellen. Inte bara hade jag sluppit rädslan för allt vad det innebär eller kan innebära, det hade inte funnits något att diskutera, alla hade varit överens om att väderkvarnsbarnet skulle skäras ut och jag hade inte behövt kämpa så jävla mycket.

Lagom till förlossningen kommer jag att vara så mentalt slutkörd av den här skiten att jag inte kommer att orka föda öht. Kommer typ somna och bara: ni kan köra nu, godnatt.  Det har verkligen varit sån kinesisk vattentortyr att vänta det här barnet, inte att jag legat dubbelvikt och spytt men att allting urholkar en bit för bit varje dag. Det borde kanske motivera en just att äntligen få föda, men jag känner mer att jag inte har någon ork alls. Jag har ingen nyfikenhet eller otålighet som kan motivera mig längre. Det känns bara overkligt och aningen mardrömslikt ärligt talat. Osympatisk gravidblogg jag vet, icke desto mindre exakt så jag känner just nu. Att det bara ska ta slut, och helst inte genom en förlossning då utan av ett tidshopp bakåt eller något annat smidigt sci-fi-knep. ”Allt var bara en otroligt lång och tråkig dröm!” Vilken tur.

Annonser

7 reaktioner på ”slutet på detta

  1. Fy faaan vad jag blir arg och ledsen av att läsa dina rader!
    Har tyvärr inget som helst peppande att komma med. Är chockad över hur du blir behandlad.
    Åk till Kristianstad och banka på dörren till Felicia-teamet och säg att de får hjälpa er rapido! Planerat snitt två veckor innan borde vara enda alternativet om det inte drar igång spontant innan dess!
    Önskar att jag kunde hjälpa dig på nåt sätt.
    Stor jättekram.
    (Och han kommer att vara värd det. Hur han än kommer till världen.)

    Gilla

    • Nej jag vet, vad fan säger man.. det finns ett sånt där team för förlossningsrädsla lite överallt, vet inte om det är aktuellt i mitt fall riktigt, jag är ju inte per definition rädd för att föda vaginalt, vilket verkar vara främsta syftet med de där grupperna, att få kvinnor att föda själva. Att skriva en personlig förlossningsplan ihop med ett sånt team har ju ingen större tyngd i en igångsättning eftersom vissa mediciner och ingrepp helt enkelt krävs för att igångsättningen ska vara säker. Så de kan lova mig t.ex tidig epidural men knappast att jag slipper prostaglandin eller värkstimulerande dropp, för de ingår. De kan inte heller lova att jag inte behöver ligga i en säng hela tiden med ctg. De kan inte lova att förlossningen inte tar tre dar. De kan egentligen bara säga heja heja du orkar tre dar, du orkar ligga i en sjukhussäng hela tiden och ha ont till ingen nytta, du orkar stå ut med tanken på akut snitt när du kämpat tre dar utan att något hänt! Och att all den smärtan var helt i onödan. Vad jag vill är ju att de tar bort orsaken till allt det här, inte hjälp att tänka positivt på ett medicinskt tveksamt ingrepp.

      Allt det här vet du ju. Vad jag i så fall skulle behöva är väl en schysst och påstridig barnmorska som kunde backa mig i mitt beslut att föda när barnet själv vill, och inte när spec vill. Nu har jag en som skyller på mig istället för spec om inte allt går på räls. Tyvärr. Kom på det lite sent i processen. Att jag ”väljer” att fokusera på det negativa osv. Oavsett om de förordat födsel med såg och pincett så hade det väl varit min attityd som satte käppar i hjulet för en lyckad förlossning.

      Ursäkta det totala jävla mörkret i mitt svar, vet att du bara vill mig allt det bästa. Är så tacksam för dina kommentarer ska du veta.

      Gilla

      • Fattar att du mår jättedåligt.
        Blir arg så jag skakar när jag tänker på hur gravida kvinnor behandlas.

        Får jag bjuda in dig till facebookgruppen jag nämnde tidigare? Om du pallar skriva din historia där och be om konkret hjälp, så är där ett par kvinnor som har stenkoll…Vet att minst en fick igenom planerat kejsarsnitt ”i elfte timmen” med hjälp av gruppen.
        Jag är tyvärr inte expert på området, är känslomänniska och fullkomligt hopplös på att reda ut begreppen 😊
        Men du måste ha rätt att vägra igångsättning. Det gäller bara att hitta rätt jävla formuleringar och rätt person. Läkare helst då ju.
        Har ni varit i kontakt med Lund? Egenremiss?
        Kära du. Det ska vara häftigt och coolt att få barn. Det är du värd att få uppleva. Oavsett hur. Men igångsättning mot ens vilja? Jag ryser.
        Förresten, mitt feliciasamtal (var bara på ett, var ju inte förlossningsrädd egentligen) var rätt vettigt. Kommer man dit påläst och säger att man vet alla risker med ett snitt men det är enda alternativet framför en igångsättning – då måste de ju lyssna.
        Men, återigen, allt beror på vilken person man träffar. Sjukt.
        Jag blev nekad snitt hos första läkaren men den andra var mycket mer förstående. Sen låg ju Kira helt knäppt tack o lov så det var ju en stor orsak till att det blev planerat. Förutom hennes storlek.
        Ah. Förlåt allt svammel.
        Ge bara inte upp utan stå på er, så mycket och så länge ni orkar. (Skulle du vara det minsta öppen när de ska undersöka dig så be om en hinnsvepning om det går. KAN få igång en naturlig förlossning med lite tur…)
        Varm kram…!

        Gilla

  2. Heja Moa!

    Hemskt och fint att läsa… Idioter i vården…tja, jag har aldrig mött annat… men med fint menar jag: du är och beter dig på alla sätt, helt tydligt redan som detta barnets förälder och den enda som utgår från Barnets bästa! Kan rekommendera att vägra värkstimulerande öht. Förlossningar är kanske oftast ett trauma men vägra kemiska våldtäkter (så upplevde jag det). Pussar från Åsa

    Gilla

    • Åsa! Tack, jag kommer nog att vägra värkstimulerande ja, och skjuta upp en igångsättning så långt det är möjligt. Min barnmorska som jag tycker kan backa mig i det här iom att hon är väldigt för naturlig förlossning (som barnmorskor oftast är?) är tyvärr rätt så flat inför spec, så det är jobbigt att behöva ta strider om sin egen kropp och barnets hälsa som att ingen annan var ett dugg intresserad. Hon säger att jag ska lägga mig i badkaret med tända ljus och visualisera mina värkar och min förlossning och hur varje värk tar mig närmare barnet. Ja det är ju bra, men till föga hjälp om man ligger där med pinvärkar.. Känner mig fast mellan en trög administration och en hippiefloskel. Hoppas det går bra ändå.

      Kram !

      Gilla

  3. En trogen läsare här som åh, jag undrar så hur allting har gått för er.
    Hoppas att det trots allt blev en bra upplevelse och att ni har det fint ❤
    Massa kärlek!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s