Fyra saker engagerar mig idag:
- Min bror fyller år, och jag vet inte vad han vill göra eller om familjen kommer.
- Bella Stenberg skriver i GP att ett stycke i Sugar Rush är censurerat – detta gör mig nånstans mellan orolig och misstrogen. Jag har personligen inte tagit bort nånting, och det verkar konstigt att förlaget skulle göra det. Jag har fortfarande inte fått några fri-ex av boken, så jag har inte kollat vad hon menar.
- SvD skriver idag om Skunk som en plantskola för unga författare, och att det främst i egenskap av detta som det är en förlust att det läggs ner. Jag har ganska mycket att säga om detta. Ska försöka att inte låta alltför polemisk.
- Maud önskade mig välkommen till Tumblr med den här posten.
- Och en femte sak: det är dessutom Lille prinsens födelsedag! Eller åtminstone Antoine de Saint-Exupérys födelsedag, han som skrev Lille prinsen, och även inspirerade Guerlain att skapa en parfym efter hans bok Vol de nuit, som bär det ganska prosaiska namnet Nattflygning på svenska.
Skunk alltså: jag tycker att det är och har varit kul att det hängde ett tio- eller tjugotal författare, förläggare (minst två som jag känner till, en som jag känner), översättare och journalister på Skunk. Jag antar att jag räknas dit också, så, kul att jag var där! Kul att ni var där! Jag har fått lite uppdrag via Skunk och det vet jag fler som har fått också. Men om man får för sig att Skunks enda viktiga syfte var att fostra författare så har man varken fattat poängen med Skunk eller varför man skriver, varför man börjar skriva. Det kanske finns någon som började skriva enbart tack vare Skunk, i så fall, all power to you. Men troligare är att de flesta som är författare, eller på något sätt yrkesverksamma med skriverier, skulle vara det i vilket fall som helst. I artikeln särskiljs Skunk från Lunarstorm och Helgon för att dagböckerna spelar så stor roll på Skunk. Förlåt, men på vilket sätt skiljer detta sig från Lunarstorm eller Helgon? Det finns utmärkta möjligheter att skriva dagbok även där, bättre än på Skunk egentligen, ur teknisk synpunkt. Jag har skrivit dagbok på Skunk, Helgon, Lunarstorm och Livejournal, och det har inte varit någon större skillnad. Man följer folk man gillar, precis som man följer en blogg. Det finns gott om folk där som man inte gillar, eller som inte intresserar en, precis som överallt annars på nätet. En del skriver bra, en del skriver jävligt bra, en del skriver inte så bra men man följer dem för att se hur deras uppfuckade tillvaro blir mer och mer katastrofal och stadigt rör sig i en nedåtgående spiral mot den absoluta botten. I enstaka fall finns det kanske till och med någon att vara avundsjuk på. Som på internet i allmänhet, som i livet.
Det som istället gör Skunk olikt Lunarstorm eller Helgon eller något annat community är att det är i stort sett omodererat – folk kan leva rövare lite hur de vill, och en tråd “stängs” enbart genom att ingen pallar vara i den längre, så den faller i glömska bland alla 57 000 andra grupper eller hur många det nu är det finns på Skunk. Det är alltså inte bara omodererat, utan också självmodererande. Det andra som gör det unikt är att det är så gammalt, och att bara ett par, tre hundra aktiva medlemmar från starten stannat kvar (plus några nya, men inga tonåringar). Det innebär alltså att Skunk inte konstant fått nya 17-åriga medlemmar – de flesta gymnasister idag vet nog inte ens vad Skunk är – utan att det har växt med uppgiften att först vara ungdomsgård och numera typ vara ett fik. Medelåldern på aktiva Skunk-användare idag är 25 år. Det innebär också att det har utvecklats en Skunk-specifik jargong – och då menar jag inte en community-jargong i största allmänhet, utan en jargong, humor och ett språk som vuxit fram enbart på Skunk – och också ett sätt att använda Skunks förlegade tekniska möjligheter som medlemmarna kommit på själva. Så omodererat och i stort “övergivet” som Skunk varit de senaste åren gör att det fungerat som ett sorts squat nästan – det finns ingen el, men man kan spraya på väggarna i alla rummen! Man kan också starta en grupp själv som man trodde bara skulle intressera en själv och högst två bästisar, men som plötsligt blir det som halva Skunk kretsar runt i tre månader. Sen överger man den och alla är lika glada för det. Fem år senare kan man återuppliva tråden, förmodligen med helt andra användare.
Exempel på hur tekniskt eftersatt Skunk är: sjuka grejer som “skunkklockan” – en av servrarna har tiden inställd på två timmar tidigare, så inlägg dyker upp i förgången tid, och det blir skitsvårt att följa en diskussion när de senaste inläggen kan dyka upp tio meddelanden ner i tråden. Men till och med det problemet kringgår man mer eller mindre per automatik. Skunks medlemmar är nämligen ruskigt hängivna sitt community, och det beror inte på att alla är författare och journalister. Det är kanske trehundra personer som gillar att snacka, tramsa, tjafsa, debattera, skriva dagbok bra eller dåligt eller inte alls, posta snygga bilder, få folk att träffas och bli ihop och öla, och allt det där som Facebook utger sig för att vara men inte är, det vill säga ett aktivt – och aktiverande – levande community för olika människor. Helgon vänder sig till goter, syntare och hårdrockare. Lunarstorm vände sig till tonåringar. Skunk har egentligen ingen målgrupp. Det vände sig inte till Sveriges framtida författare när det grundades, och det gör det inte nu heller. Men kul att ni var där!
benknäckarvals 