Halvtid

Halva graviditeten har redan gått, det känns jättekonstigt! Och nån graviddagbok har det inte heller blivit, precis.

Första tolv veckorna går så otroligt långsamt, de kryper fram. Tittar på gravidapparna och gravidsajter varannan timme. Fostret är si och så stort (som ett hallon, som en physalis, som ett plommon), livmodern är si och så stor (som en apelsin, som en grapefukt). Jag ringer mvc i vecka 7 och bokar inte tid förrän vecka 12 – har ingen lust med något ”hälsosamtal” om farorna med att boffa gas och träna MMA. Har ingen större lust med kvinnovården överhuvudtaget efter förra sommaren. Vi stänger in oss i vår lilla bubbla, det är skönt men också nervöst. Berättar första gången i slutet av vecka 11, ett par dagar innan NIPT. Det är midsommarafton, vi är hos Karin och Petter, äter lax och lerpottasill och en paj med typ sju sorters ost och 80 000 kalorier som Emmanuel gjort. Det är otroligt kvavt, jag dricker oerhörda mängder isvatten och sen åskar det järnet.

Vad händer under första trimestern då? Tja, jag är väl sådär förlamande skittrött som ingen utom andra gravida förstår – och ”ingen” inkluderar barnmorskor. Alltid är det nån hurtig jävel som föreslår att man ska motionera bort sin trötthet. Lite som att motionera bort sin influensa. Fuck you very much säger jag och borrar ner mig i soffan som en padda i grönsakslandet. Sen illamående, sen tokmätt jämt, och illamående, och lite hungrig men sen tokmätt efter två tuggor. Första trimestern är som en gastric bypass* med extra illamående, skulle jag sammanfatta det som. Går ner ett kilo i veckan.

*med reservation för att jag inte har upplevt en gastric bypass och bara föreställer mig hur det känns. Ursäkta onödig appropriering.

Vecka 12 – NIPT och inskrivning. NIPT kostar 6500, men vi vill absolut inte göra KUB en gång till, och efter missfall i andra trimestern pga förmodad trisomi så är vi inte heller sugna på att chansa. Fostret rör sig på ultraljudet, spännande att höra hjärtat men känner inte den där lyckan som förra gången – jag vet ju att det kan vara lika fort förbi. Hen syns inte heller speciellt bra, jämfört med den första som vi såg i profil hela tiden. Det är profilen som gör dem lika ett spädbarn. Vill bara ha det över fort så jag inte börjar gråta. Jag blir daterad till 15 januari. Vi får en bild, jag glömmer den sen i väskan i flera veckor. Inskrivningen går bra men får djävulska blåmärken i armvecket – oj vad små ådror du har! Japp. Har ketoner i urinen vilket innebär svält eller uttorkning, och då jag ser välnärd ut förutsätts automatiskt uttorkning. Jag ordineras tre liter vatten om dagen. Blodtrycket är på gränsen till högt vilket gör att jag får remiss till specialistmödravården.

Jag får foglossning redan nu. Känns väldigt främmande, som att trilla med en herrcykel och slå sig på ramen. Visste inte ens att man kunde känna blygdbenet! Det kan man.

Vecka 13 – specialistmödravården har inte skickat kallelse, så jag ringer upp dem. Får beskedet att kallelsen kommer ”inom tre månader”. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, det gäller ett blodtryck! Det är meningen att det ska övervakas varje vecka eller var fjortonde dag åtminstone om det är högt! Känner redan nu en viss hopplöshet inför KK – igen. Börjar gå långa promenader och äta kanel varje morgon för att sänka. Reser till Öland och träffar familjen.

Vecka 14 – resultatet på NIPT ska komma, vi kollar vår lilla webbsida på Karolinska varje kväll, men inget händer. UL-morskan ringer och säger att jag inte har fått något svar alls, på grund av för lite av fostrets DNA i blodet! Det händer ungefär 6 % av dem som gör NIPT. Hon säger att det absolut inte är någon fara och det betyder ingenting mer än inget svar. Vi kallas in till mvc för ett samtal med min vanliga barnmorska, för NIPT-morskan ska på semester. Väl inne på mottagningen frågar min barnmorska om NIPT-morskan ”sagt något om resultatet” och ser lite bekymrad ut. ”Inte mer än att det inte blev något”. Då plötsligt droppar hon att det är förenat med högre risker för en trisomi att inte få något resultat – men hur mycket högre risk kan hon inte svara på. Ångesten sätter igång igen, jag gråter. Samma som förra sommaren, samma osäkerhet, samma svävande svar, samma eviga väntan. Hon verkar tycka att vi ska göra fostervattensprov, men det vill inte jag, då det är förenat med en missfallsrisk. Hon slår nästan ut med händerna i irritation, att det är EN procents risk. Ja – och en procents risk att mitt barn har en trisomi, också, tills jag vet exakt hur statistiken bakom NIPT ser ut. Vi vill göra ett NIPT till, eftersom det ändå ingår. Hon suckar lite, ”ja men jag måste varna för att det ofta inte blir något resultat andra gången heller, om man får blankt svar första gången”. Vi struntar i det, vi vill ta chansen. Den här gången står vi i prioriterad kö.

Tar blodtrycket igen för säkerhets skull, har sänkt det med tio enheter på övertrycket och fem på undertrycket på bara två veckor. Morskan är fortfarande inte nöjd, för hon kommer inte ihåg att det var högre innan men jag är jättestolt.

Åker hem och hetsläser medicinska studier och NIPT-statistik. Visar sig att underlaget för att inget resultat på NIPT kan betyda högre risk för trisomi är baserat på en testgrupp på 60 personer. Jag kan hitta större underlag på Familjeliv! Orkar knappt bry mig längre. Vi åker på en massa dagsutflykter med sommarkortet för att hålla oss sysselsatta och inte gå miste om sommaren – hösten och vintern blir mycket värre om man bara suttit inne, det vet vi sedan missfallet. Lika bra att bara förtränga istället för att googla sig tokig.

Vecka 15 – vi väntar på svaret som inte kommer. Minns inte om det är jag som ringer eller NIPT-morskan som ringer mig först, hur som helst tar svaret lång tid för det är fortfarande låg halt av fostrets DNA i blodet. Morskan är på semester och hänvisar till ett nummer på Karolinska. Jag ringer och blir otroligt ovänligt bemött av någon på labbet, de skäller nästan ut mig för att jag ringer som patient. Jag svarar att jag fått numret av min NIPT-morska och att det måste ha funnits ett giltigt skäl till det, kan de inte ta mitt personnummer och kolla åtminstone? NEJ! Det är läkaren som ska ringa patienten!

Vecka 16 – absolut sista dagen vi kan få ett svar, sen är det fostervattensprov eller chansa som gäller. Jag har väldigt lite hopp om att NIPT kommer att ge några besked, då svaret redan dragit ut en vecka extra på tiden. Uppdaterar sidan Fostersvar en gång i timmen. Emmanuel går ut på krogen för att träffa Sam som är på besök i stan. Undrar om jag vill ha sällskap med att stirra på sidan, men jag känner att jag klarar F5 själv. Vi har ändå mer eller mindre bestämt att inte gå vidare med fostervattensprov om NIPT inte fungerar. Att inte få ett svar blir väldigt nervöst, men inget som förändrar något.

Helt plötsligt runt kl sju på kvällen ser sidan annorlunda ut. Det brukar stå ”inga svar, försök imorgon”. Nu är det plötsligt något slags svarsformulär? Men tomt? Jag fattar verkligen inte. Mailar supporten och skickar en skärmdump. Sen till slut fattar jag ett oerhört dolskt rullgardinssystem bakom ett flertal knappar – NORMALSVAR står det då. Jag bara WHAT!? Ett SVAR! På riktigt! Ett riktigt svar! Och längst ner på sidan står det en knapp som heter ”könssvar”, LOL. Messar Emmanuel att ungen är normal och att vi kan kolla kön om vi vill. Får hundra små djuremojis och hjärtan tillbaka. Han och Sam kramas över bordet. Någon helt okänd människa en bit ifrån säger grattis. I taxin hem berättar han för taxicahuffören att han ska bli pappa, ”Grattis, jag har FEM”, suckar chauffören.

När Emmanuel kommer hem trycker vi på ”Könssvar”-knappen tillsammans, LOL igen, och det är en pojke. Vi blir av någon anledning helt perplexa, som om detta omöjligt skulle kunna hända, Emmanuel blir lite besviken och jag blir mest ”nä det här kan inte stämma”. Inte besviken, bara förvånad. Av någon anledning! Som om jag inte skulle kunna få en pojke, eller jag vet inte hur jag tänkte. Svärmor är också väldigt förvånad. En förvånad grupp människor runt ett pojkbesked! Låter som ett sällan använt konstnärligt motiv.

Messar mamma, pappa och bror samt några vänner om att ungen är okej.  Dagen därpå berättar vi på facebook att vi väntar en son och höstar in alla grattis. Känns otroligt fett.

Dagen därpå mailar supporten och säger att utifrån skärmdumpen har jag inte fått något provsvar. Supporten lyckas alltså inte knäcka Karolinskas gränssnitt heller. Dags för en uppdatering av det kanske?

Vecka 17 – Det blir augusti och vi vet inte riktigt vad vi ska göra med vår nyfunna kunskap. Vi hade ju lovat oss själva att börja planera för ungen om NIPT var normalt, tills dess var jag ”bara” gravid. Som ett kroppsligt tillstånd, inte som ett faktiskt blivande barn. Vi åker på några loppisar med Emma & familj, försöker köpa bebigrejer men det går inte så bra. Har liksom inte kommit i bebiläge än. Det blir väldigt dåligt väder sen, så vi sitter inne resten av veckan och gonar oss med olika bebikonsumtionssidor, men köper inget.

Vecka 18 – Åker till Fårö, vi ska vara fem personer i en stuga och sköta en 50-talsbio i en lada. Det sker en del missöden under vägen dit och tillbaka, bilbatteriet dör mitt i kön till färjan i Oskarshamn och på hemvägen krockar vi med en vägg på en yttepytteliten bilfärja. Men däremellan går det mesta bra och vi ser raukar, får, vita stränder och vindpinad krypande en, samt Ingmar Bergmans hus på behörigt avstånd. Vädret är troligen bäst i hela Sverige då samtliga klagar på facebook om att de regnar bort och att det är svinkallt, medan det på Fårö är ganska soligt och hyfsat varmt – men extremt blåsigt.

Vecka 19 – Rutinultraljud! Nästa stora milstolpe och ytterligare affirmation att det gäller ett barn och inte bara en mage. Vi är fortfarande nervösa, men inte lika. Eller jo, när jag väl kommer dit blir jag skitnervös av ultraljudet – mitt livs sämsta upplevelse har jag ju haft i den här situationen, det är svårt att släppa och vara glad för det jag har nu. Det är en ny UL-morska, hon verkar lika tvärsäker och kompetent som den förra. Skönt. Fostret ser otroligt mänskligt ut, till skillnad från i vecka 12 – vi ser ryggraden tydligt och fingrarna. Får höra hjärtat igen, det låter som en galopperande ponny i 136 BPM. Hon går igenom hela kroppen minutiöst noga, mäter till och med avstånd mellan fingrarna, och allt är normalt. Blir daterad till en dag tidigare, 14 januari istället för 15. Vi får väl se!

Får ett paket kläder från Anna i Stockholm, så himla fina saker. Nu ska jag bara matcha hela bebigarderoben till vad jag har att utgå från! GOALS.

Foglossningen bitvis rätt jobbig, speciellt efter promenader. Kan absolut inte gå längre än 45 minuter om dagen, inte ens om jag sprider ut det. Varenda 100 meter längre än nödvändigt hoppar jag gärna över. Inget vidare heller att gå på toa mitt i natten under stånk och stön.

Får kallelsen till spec-mödravården! Datum: 26 september. För att kolla ett blodtryck. Remissen skickades 29 juni från min barnmorska. Sammanfattar kvinnokliniken i Malmö ytterligt väl, enligt mina tidigare erfarenheter av dem.

Vecka 20 – Nu är jag här! Halvtid! Magen syns inte jättemycket, önskar den syntes mer. Känner ingenting heller, inga rörelser alls. Har gått ner tio kilo. Funderar på om man ska köpa barnvagn på rean eller försöka fynda nåt på Blocket senare. Fördel rean: snygg vagn. Fördel Blocket: något billigare. Inte så mycket billigare som jag hade förväntat mig, dock. Ids man ha en vagn stående i lägenheten till januari? Finns ju alltid förrådet iofs. Barnvagnsreor är det bara i augusti-september.

Sorteras under ”extremt underlig gravidinfo”. 

Enligt min gravidapp borde vi ägna betydligt mer tankeverksamhet åt hur förlossningen ska gå till. Kalla mig mañana men är det inte rätt lång tid kvar att tänka på det? Dessutom blir det väl lite som det blir! Vilken smärtlindring som är dernier cri är inte riktigt mitt område, ska man behöva göra ALLTING själv? Ge mig nåt så det inte känns som jag går itu, det är min förlossningsplan på ett ungefär! Efteråt vill jag ha en dry martini, tack.