Igår kunde jag inte sova för att jag låg vaken och tänkte på en jägare som pappa kände. Han kallades Buller för att han pratade med stark, mörk röst. Jag hörde aldrig pappa kalla honom något annat än Buller. Han hade bara ett ben. Jag träffade honom en gång när jag var liten men han pratade bara med min bror, tittade bara på min bror.

Idag frågade jag om honom, för jag kunde inte sluta tänka på det. Hans pappa sålde Agaspisar för jaktmark på Österlen, så han hade massor av mark. Han dresserade settrar och bodde i ett pyttelitet äldre tegelhus i Simrishamn. Jag tror att det var där jag träffade honom. Jag kan knappast ha varit mer än sju-åtta år.

Idag åkte vi förbi ett ställe på Öland där en professor på veterinärhögskolan i Lund köpte en ödeby på 60-talet för att träna sina pointrar där. Byn ska ha övergivits på grund av vattenbrist. Skylten med en pointer på var fortfarande kvar, ganska rostig, men vi hittade ingen ödeby, inte ens någon husgrund. Bara en hästgård och han som förmodligen ägde den, som kom åkande i en cabriolet och vinkade glatt. Professorn hade barn med sin älskarinna, en docent på samma institution. Barnen som ofta hängde runt på högskolan i korridorerna kallades av sin pappa för “smånissarna”. Alla visste att det var hans barn, men han sa inget.

Annonser

Re: höstgarderob

Kläder med band, vad är grejen med dem? Koftor med band istället för knappar. Klänningar med band överallt istället för dragkedja. Jag blir tokig! Och kappor med volang och snedknyt där det förr satt en rak kant med knappar. Jag har en rätt så hög toleranströskel för shabby chic, nyromantik eller vad de nu behagar kalla kläder som man ska ånga omkring på heden i, men kappor med volanger längs sömmen är faktiskt ej okej. Det kan omöjligt se välsytt eller välklätt ut, inte ens på den som vill skrika HEJ JAG ÄR WHIMSICAL på gator och torg.

Jisses, vad många ni var plötsligt, jag tror bestämt att Tant Fel fick en smärre Twitter-hype med sin burlesksvada. För att inga missförstånd ska uppstå, Tant Fel är alltså inte jag, Tant Fel är en god vän som brukar blogga i sina notes på facebook, och dem kan ni ju inte läsa om ni inte är Tant Fels vän. Jag ville inte undanhålla ordet slöjdcirkus från er, därför återgav jag hela inlägget. Plus att jag tycker inte att burlesk i allmänhet gör någonting som tänjer ett enda dugg på gränserna, varken för konst, musik eller min uppfattning om kroppen eller min sexualitet. Det faller ungefär i den inte så gränstänjande lådan “kul för er att ni håller på”. Där finner ni även hambo, undulatagility, höslagning med lie eller geocaching – aktiviteter som inte stör mig, och inte heller intresserar mig. Nu när jag tänker på saken så är undulatagility nog mer fringe än burlesk. Höslagning med lie också, faktiskt. Det finns ett orosmoment i det iaf.

The Moon – Salvador Dalí, universal tarot

Blev spådd av Jennys & Henriks marsvin Kanka i lördags. Kanka spådde Månen om min närmaste framtid.

– Inte för att vara sån, men du är rätt så Månen/Översteprästinnan.

Sa E.

Nu fördomsprofilerar vi tydligen utifrån tarotkortlekar? Kan inte ens säga “kan du va själv” för jag vet inte riktigt vad det innebär. Just när jag hade lärt mig dechiffrera astrologiska fördomsprofiler!

Ljug för mig

Den här tv-serien Lie to me med Tim Roth är så himla värdelös. En hel serie, TRE SÄSONGER, baserad på att några låtsasdetektiver läser av folks ansiktsuttryck och sen informerar tv-publiken mycket övertydligt om alla sina dubiösa analyser. “Hon tittade ner – hon känner skam! Hon tittade ner igen – hon känner mer skam!” Påminner om idioten man alltid fastnar med på den tråkigaste festen, som ska fördomsprofilera något extremt uppenbart, typ om man har kajal och tuperat hår och spetsiga skor och en Bauhaus-tröja så säger de triumferande “Du är en sån där svartrockare va, sådär svår och dricker rödvin och lyssnar på deppig musik och tänder stearinljus! GOTCHA!” Och man ba “Uh-huh”. *tom blick i vinglas* “A-HAH! Du tittar ner! Jag visste det! Huvvet på spiken!”

Så, ja, alla i tv-serien Lie to me som tittar neråt letar förmodligen efter en skämskudde.

Tant Fel recenserar Stockholm Fringe Fest

Hemma, sjuk, ser på morgon-TV i vanlig ordning (eftersom jag är extremt trögstartad och inte kan koncentrera mig på viktigare saker än så), hajar till när en hafsigt utklädd stripteaseflygvärdinna står och åmar sig till en gammal bossanovasampling, rosa och turkost och speakerröst och 60-tal with a twist, och jag gnuggar bort den sömn jag har kvar i ögonen och skakar på huvudet och undrar om det är 2011 eller 1993 eller 1999. Sen får man vid en totalt meningslös intervju höra att det handlar om nåt burlesque:t som heter stockholm fringe, uppenbarligen en jävla slöjdcirkustillställning med “konst som tänjer på gränserna”. Jag säger det en gång till: konst som tänjer på gränserna. Härligt! det är striptease, det är horhus, det är här och nu och du och jag, vi som tänjer på gränserna sådär så att det skaver i ögon och öron på Svensson (Svensson! hahahaha, Svensson lyssnar ju på gammeldans och dricker julmust, landet mellanmjölk liksom!), det här, FRINGE, det är nytt och fräscht och vintage och information wants to be free på en och samma gång här alltså, kötta på med lite 60-talssamplingar och who-put-the-ram-in-the-ramalamadingdonggogobrudar i plaströr och färgglada drinkar med snopp-isbitar i, släng dig i fluffiga mjuka mintgröna saccosäckar och spela plockepinn med gyllene dildos som ligger utspridda på den opmönstrade ryamattan där det står en tjej som ska strippa!! asså hon ska ta av se klederna till tonerna av Julie Ruin och GG Allin samtidigt som hon läser högt ur Under det rosa täcket och puffar på en sketastor cigarr hur fan det nu ska gå till och sen ska alla dansa till bögdisco och death metal och klättra upp på taket och stolpa omkring i högklackat och strippa burkleskt när solen går upp och sen ja sen kan man gå och kolla efter vintagehandväskor på bukowskis som man kan kräkas lite i om man behöver, men DU! sen börjar vi om igen med konsten som tänjer på gränserna lite pö om pö häng på fan. Det är underground. Det är avant garde. Det är BURLESQUE.

Miss Lily DeLuxe i TV4 Play, vet inte hur länge länken ligger kvar.

PS: Tant Fel är inte jag. Se det som en gästblogg. Eller ett långt citat.

 

Where we’re from, the birds sing a pretty song and there’s always music in the air

Nu ska jag prata om min mamma igen! Okej. För några dagar sen ringde hon till en gammal vän, vi kan ju kalla henne Mia, och vännens make som vi kan kalla Lars svarade.  ”Vet du vad det är för dag idag?” frågade han. “Nej, men er bröllopsdag kanske, eftersom du frågar?” Nej, det var det inte, och bröllopsdagen är dessutom lite luddig i deras fall eftersom de har gift sig med varandra två gånger. “Nej, idag är det 40 år sedan vi träffades alla tre på Hasselbacken!”

Den 21 augusti 1971 gick mamma och Mia ut på Hasselbacken i Stockholm. Det var en magisk kväll, för det var inte bara då som Mia och Lars träffades, utan det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Blickar som möts över rummet, sedan fanns bara de två, tiden stannade och allt det där. Omedelbar magi. När min mamma träffade dem tillsammans så kunde hon absolut inte förstå att de inte känt varandra i åratal, för de pratade precis som om de satt ihop vid höften. “Hur länge har ni känt varandra?” frågade hon. “Vi träffades nu!” sa de, liksom förvånade båda två. “Näe! Det är omöjligt! Ni kan inte ha träffats NYSS?” Sen hade de en fantastisk kväll tillsammans, alla tre.

”Minns du vad du hade på dig?” frågade Lars. ”Du hade på dig en beige, urringad trikåklänning! Och Mia hade en svart velouroverall. Sen fick jag inte följa med Mia hem till Boråsvägen, för DU skulle sova över där!” Jaha, det var ju en skuffelse. Mamma hade helt glömt att Mia bodde på Boråsvägen, också. Hon bodde bara där ett kort tag, precis under perioden då hon och Lars först träffades. Jag har sett bilder på Mia och Lars ca 1971, så jag vet ungefär hur de såg ut då. Mia var ganska lik Patti Smith och Lars såg precis ut som Jarvis Cocker och hade likadana glasögon och en stickad pullover kunde han nog gärna ha.

För att fira att det var fyrtio år sedan de träffades så skulle gå ut och äta tillsammans med sin son, fast inte på Hasselbacken, utan på någon annan krog. Eftersom Mia skulle köra så frågade hon bartendern om något gott alkoholfritt alternativ och han svarade att hon kunde ta en starköl, för han kör henne hem sen. “Men jag kör dig bara till Hammarbyhöjden”. “Jaha, fast jag bor norr om Norrtälje”. “Ja, dit kör jag inte. Jag kör bara till Hammarbyhöjden, för där bor jag. Du kan sova hos mig.” Väl medveten om att bartendern drog nån gammal trött raggningsskiva frågade hon ändå exakt vart han hade tänkt att köra i så fall, för hon fick en mystisk aning. “Ja, till Boråsvägen. Boråsvägen 6, en halvtrappa upp.” Mia tittade konstigt på honom och frågade vad det var för färg på skåpluckorna i hans kök. Han svarade att de var ljusblå. “Det var jag som målade dem. Jag bodde i den lägenheten för 40 år sedan.”

Bartendern på krogen där hon firade 40-årsdag med sin man bodde alltså i lägenheten dit hon tog Lars första gången. En lägenhet som hon bara hade ca ett år när hon var 21-22. Magi!

Dessutom råkade mamma ringa just den dagen, vilket kanske var lite mindre extremt slumpartat, men de pratar ändå inte i telefon med varandra mer än någon gång om året, så det var också lite mystiskt. Man föreställer sig en alldeles speciell stjärnkonstellation.

Taj Mahal Travellers in Don Cherry’s “Elephantasy”
at the Museum of Modern Art, Stockholm 1971. Link

 

drömhuset

185/365. Drömhus

Nu ska jag berätta om ett hus som min mamma visade mig på Öland. Det var till salu då, men det är nog sålt nu. Mamma presenterade det som Drömhuset.

image

Huset såldes med alla inventarier. När vi kom dit var dörren olåst, så vi gick in! Fast det kändes lite förbjudet.

image

Jag tänker så här, att man inte får chansen att se Drömhuset så ofta. Så då får man ta en titt.

image

Med annonsen följde en lång historia om huset och familjen som bott där sedan 60-talet.

image

Huset var i hemskt dåligt skick när det köptes, och säljarens mamma hade varit livrädd för att flytta dit till en början. Jag tror att hon var från Västerbotten, men hon blev förälskad i Öland. Som man lätt blir.

image

De fick bara köpa huset på villkoret att de lovade att bruka jorden som hörde till. De var egentligen inte bönder, men försökte så gott de kunde. Pappan hade försökt sig på alla möjliga smått hopplösa projekt, som att odla tuja.

image

Till slut hade de bara givit upp bondelivet och bott kvar ändå, tills det kom en kontrollant som skulle se till att de hade jordbruk.

image

De skulle egentligen få sälja eftersom de inte uppfyllde kraven för att få bo där, men eftersom de älskade sitt hus så mycket fick de bo kvar ändå. Marken arrenderades ut till en annan bonde istället. Fast han var visst inte så mycket bättre.

image

Från början ska det ha bott någon som ägde ett stenbrott här, under sent 1800-tal.

Det fanns fler rum, och en helt fantastisk punschveranda, som ni ser lite av på första bilden, men det bodde någon i huset medan de väntade på att det skulle bli sålt, så vi ville inte gärna gå runt där då. Vi hade ju trots allt bara klampat in, glada i hågen. Drömhuset! Jag hoppas de som köpte det har vett att älska det ordentligt.