Rimlig marknadsföring i Vilhelmina 1949. Foto: Åke Sörlin

Annonser

Jenny / JJ Fury / Boll / Plötslig marsvinsdöd / Poporskij och vad hon nu mer kan tänkas gå under för namn, är numera doktor i “biomedicin med inriktning medicinsk immunologi och urologi”, dvs kiss. Vi firade henne på Far i hatten. Här syns även toastmaster dr Lotta i rött.

Så oerhört lämpligt med Werner Herzog och ångbåten i Fitzcarraldo som inbjudan! Om ni inte sett den, gör det! Den är ett monument över vansinnig men aldrig sviktande övertygelse. 

Jag har aldrig gått på nån disputationsfest så jag visste inte att det var typ lika högtidligt som ett bröllop. Man gifter sig med kunskapen och alla gråter! Jo det är säkert! 

Emmas & Mats son gjorde scenpremiär, 7 veckor ny. 

Tributebandet Brun päls, efter Jennys fanzine Bruna djur.

Tror de medverkande var tvättbjörn, utter, räv, bäver och Jenny själv som marsvin.  

Det hölls sedan en massa tal, varav tyvärr inget var mitt (hade jag fattat att bli doktor är som att GIFTA SIG MED KUNSKAPEN hade jag kanske ansträngt mig mer) men alla var bra!

En sällsynt värdelös bild av synnerligen välklädde handledaren Björn när han och Jenny byter bokpresent med varandra. Han påminde lite om Rupert Giles!

Sen (eller möjligen tidigare) följde en serie händelser som jag varken såg eller förstod så mycket av, men jag tolkade det som att Jenny GIFTE SIG MED KUNSKAPEN. 

Dr Moa Goysdotter tog bilden, och Jenny var rent majestätisk!

Doktor Jenny & doktorinnan Henrik, får man väl säga då. Ingrid Forslers foto. 

Delar av Crime City Rollers dansade, sjöng och gav JJ Fury sina respektive urinprov, som ett bevis på sin eviga vänskap. Inte ett öga var torrt. 

Hon fick även en poncho, ty “det är omöjligt att vara olycklig i en poncho”. (Mighty Boosh)

Sen hängde vi inomhus på Far i hatten och öppnade lite paket tills det var natt. Det var den bästa disputationsfest jag har varit med om! 

 

 

Det gick ändå snabbare än förväntat att vänja sig vid svart kaffe. Om man gör det själv, åtminstone. Jag orkar verkligen inte hålla på med mjölkalternativ, de bara skär sig, och kaffet var det enda jag använde mjölk till. En modig tetra i veckan. 

Nu ska jag på Malmöhus med min morsa och min kille. Det ska visst handla om rasbiologi idag! Hoppas de har ett frenologiskt instrument så jag äntligen kan få reda på om jag är rundskallig eller långskallig. Känner att jag sitter lite på staketet i den frågan.

Här kommer en summering av dagens inlägg: jag kan numera, på grund av sjukdom, bara äta fisk, skaldjur, kyckling, ris, frön och kokta grönsaker utan nämnvärt proteininnehåll. Detta gör mig ofta sur och förvirrad och det gör ont i magen för att jag ignorerar denna kunskap och äter andra saker. Allt annat bryr jag mig mindre om. 

Den långa versionen: 

Hej, jag är mest upptagen med min kropp just nu, magtrakten mer specifikt, och skulle gärna skriva nåt spännande om det om jag kunnat, men det vet jag verkligen inte hur man gör. Har inlett en diet som rimligen inte kan intressera någon, men den exkluderar i alla fall väldigt mycket matvaror som var stapeln i min kost. Ersättning och alternativ är alltså vad som upptar min tankeverksamhet hela dagarna. Vad ska jag äta till frukost, vad ska jag äta till middag, vad ska jag äta på krogen, vad ska jag säga till veganer som kommer med välmenande tips på mat jag kan äta (som jag absolut inte kan äta). Därefter daglig analys om vad som gick snett när jag fortfarande är jävligt inflammerad, hur det ena och det andra känns, och så paus för vila för man blir trött också. Mitt sällskap är ett under av skittråkighet. 

Ghnell:

  • Kan inte fika längre, för det finns inget jag kan fika på. Ris- och bananfikan med kokosvatten är sorgligt underutvecklad i Sverige.
  • Kan inte gå ut och äta förutom på asiatiska krogar (är iofs väldigt tacksam att detta alternativ fortfarande finns) eller möjligen nånstans där de bara serverar paella??
  • Kan inte vara vegetarian (har alltid varit en lat fisketarian hemma, men det stör mig att det numera är lag) för det finns nästan inget vegetabiliskt protein kvar som jag tål.
  • Orkar inte vara Fröken Nej-jag-kan-inte-äta-det-tyvärr i blandat sällskap. 
  • Min mat just nu är jättekonstig och består av trial and error. Ibland äter jag bara banan och frön.
  • Det gör mig sur.
  • Det är jättesvårt att tänka på något annat. Jag har försökt men det slutar bara med “okej, väldigt intressant, men min mage känns precis som om den bränt sig jävligt illa i solen och nu måste gnida sig mot resten av inälvorna fast det är väldigt obekvämt”

Ja, så det är väl det. Återkommer när jag har nåt roligare att berätta. Don’t wait up. 

1578 upptäcktes katakomberna för de tidiga kristna under Rom, och lägligt också eftersom protestantismen just då gjorde påven mycket stressad och seriösa motaktioner var av nöden. De flesta katolska reliker hade förstörts i många av Europas länder, och skeletten man hittade i katakomberna kom alltså som en skänk från.. nedan. 

Under förevändningen att de “borde vara” tidiga kristna martyrer (det finns inga belägg för detta) skickades de iväg till olika kyrkor i Europa under påhittade namn för att kläs i guld, juveler och dyrbara tyger, och ställas ut i kyrkan som en påminnelse om det underbara liv efter detta som väntade rättrogna katoliker.

Pengarna för att dekorera “helgonen” samlades i allmänhet in från stadens förmögna familjer – i södra Tyskland, Österrike och Schweiz var de speciellt vanliga – och det skelett som just den kyrkan fick “råkade” ofta lämpligt nog heta samma sak som den främsta finansiären! De fick sitt namn annonserat i kyrkan på bästa plats. Eller också gavs den okände martyren bara ett generiskt latinskt namn som Felix (lycklig) eller Valentinus (stark). 

Under den tid då de fanns uppställda i kyrkorna var deras betydelse inte främst religiös, eftersom ursprunget alltid varit lite dubiöst, utan snarare social. En stad som hade ett dekorerat “katakombhelgon” var en stad av betydelse, och det fick invånarna att känna stolthet över sitt helgon och sin stad. De var ju trots allt oerhört vackert och intrikat smyckade, om än makabra med moderna ögon sett. Eftersom benen ansågs heliga och inte fick vidröras av någon annan än Guds närmaste tjänare, utfördes arbetet av nunnor, och kunde ta upp till fem år att färdigställa. En som var mycket framstående inom konsten var Potentiana Hammerl från Freising i Bayern. Att ta betalt för en sådan tjänst var inte acceptabelt, eftersom det räknades som simoni (att köpa Guds nåd, efter Simon Magus, en tidig gnostiker som tog sig en gudomlig roll och dog när han försökte flyga), så man tog omvägen att “frakten”, “tullen” osv kostade en skön summa. Det var förstås inte heller helt enkelt att släpa dessa reliker, först från Rom och sedan till ett nunnekloster för att kläs i guld och ädelstenar, och sedan oskadda och orånade över Alperna till de olika kyrkorna. 

Fotografen och konstvetaren Paul Koudounaris blev så fascinerad av de här skeletten att han reste omkring i hela Europa för att hitta vartenda ett som hade sänts ut från Rom – det finns fortfarande dokument om dem, men de flesta försvann under upplysningstiden då det började bli pinsamt för kyrkan att förknippas med dem. 

Fotografierna och historierna om de som finns kvar, allt som allt 70 kroppar, samlade Koudounaris i boken Heavenly Bodies: Cult Treasures and Spectacular Saints from the Catacombs. Många av skeletten har inte sett dagens ljus på över hundra år, även om de förstås inte varit okända för historiker. 

Det är för övrigt fortfarande katolska kyrkans arkeologiska kommitté som är ansvarig för beslut gällande de kristna katakomberna under Rom, så tekniskt sett vore det inte omöjligt att i framtiden skapa nya “helgon” om det skulle behövas för att stärka tron. Även om det kanske vore ganska osannolikt att det skulle hända. Tror jag. 

———————————————————-

Källor:

Reformation: Europe’s house divided 1490-1700 (2004) – Diarmaid Macculloch, prof. i Kyrkans historia, universitetet i Oxford 

Magistrates, Madonnas and Miracles: The counter reformation in the upper Palatinate (2009) – Trevor Johnson, forskare med inriktning katolicismen i södra Tyskland, universitetet i Cambridge

The Telegraph – The ghastly glory of Europe’s jewel-encrusted relics

Ett djur blev milt kränkt under denna fotosession.