tredje trimestern

Hur gick det ens till? Jag skulle ju skriva graviddagbok! Eller ett sånt där pågående finstämt brev till vårt ofödda barn. Det har väl inte blivit så mycket av med det, delvis eftersom jag fortfarande inte är på det klara med hur man adresserar ett foster.

Kära foster! 

I veckan har jag varit på KK och mätt blodflödet i navelsträngen och mina ljumskar till din moderkaka för att se så att du får tillräckligt med mat. Det får du. Vi har också sett dig på ett tillväxtultraljud. Du är +16 % stor, vilket betyder ”större, inom det normala”. Din pappa och jag är ju också rätt stora, så det känns proportionerligt och bra. Jag såg inte dig i helfigur så ofta, för teknikern zoomade in på ditt skallben, mage och lårben mestadelen av tiden. Du sparkades och bytte ställning ibland, så jag antar att du har det bra. Det är i alla fall vad de brukar säga när du sparkas, att det betyder att du är frisk. Egentligen är du kanske bara heligt förbannad!

Din mamma – alltså jag – har inte gått upp nånting i vikt än. Faktum är att jag har gått ner en hel del. I början var det inte så bra, för då fick jag ketonuri. Det vet varken du eller någon vuxen utan medicinsk utbildning vad det är, men det händer när kroppen bränner fettceller istället för glukos. Det är inte bra för såna som är så små som du. Men du ska veta att det var inte lätt att äta när du var ett embryo! Alla hormoner som skulle till för att du ska kunna finnas, de är rena kräkmedlet. Allra mest kändes första trimestern som timmen efter en gigantisk julmiddag, dygnet runt. Men jag drack mycket vatten och sen dess har jag mått bra, och du också. Din pappa köpte en sodastream med sina poäng från Kooperativet för att jag skulle kunna bälga i mig kolsyrat vatten, det var en mycket romantisk gest. Eller också ekonomisk/miljöbesparande, beroende på hur man ser på saken. Det ena kanske inte måste utesluta det andra.

När du blir äldre kan jag avslöja att dina intressen vid 29 veckors ålder var att sparkas, boxas och rulla runt. Du sparkade till exempel din mor med kraft och kläm i analen flera gånger om dagen. Det innebär att min livmoder är bakåtlutad, något jag aldrig vetat. Jag får lära mig så mycket nya saker om min kropp nu när jag väntar på dig. Som till exempel nya spännande sätt att vara sjukt obekväm på. Vem visste till exempel att de hade ett blygdben innan det började göra ont precis jämt? Jag har inte ägnat mitt blygdben många tankar innan jag blev gravid, det satt väl bara där och gjorde sitt blygdjobb. Nu när jag går så stönar jag innan jag ens rest mig, av ren vana. Sen stånkar jag för vart tredje steg. Det är ju en sån gravidklyscha att huffa och puffa när man går, men vartenda huff och puff är helt nödvändigt för att man överhuvudtaget ska kunna förflytta sig från punkt A till B, och det är inte tyngden av magen som är främsta anledningen – som jag alltid trodde. Utan kul kroppsliga upplevelser som bäckenuppluckring, ligamentsmärtor, svullnad och ledvärk. För att inte tala om att tarmarna och magen flyttats 35 cm uppåt och du kan ju föreställa dig på ett ungefär vad det gör med ens allmänna välbefinnande. Nä förresten, det kan du inte, för du är ett foster.

Fattar du nu varför du inte får några brev? För det första så svarar du inte. Det tillhör faktiskt takt och ton att brevväxling ska vara just ett utbyte! Annars verkar jag ju som en stalker, och det är ingen speciellt uppmuntrande känsla. För det andra, ursäkta att jag säger det, men jag tror inte riktigt att vi är på samma intellektuella nivå. Så småningom blir du säkert smartare än jag (och förhoppningsvis snällare), men det är en bit kvar.

Jag har inga planer och drömmar för dig, antingen på grund av bristande fantasi eller ödmjukhet eller möjligen för att du är ett foster. Jo, en sak: jag skulle verkligen önska att du aldrig utvecklar ett intresse för bilar och andra motorfordon, för jag hatar leksaksbilar. Jag kommer att uppfostra dig i en strikt bilfri hemmiljö så om du en vacker dag blir chef för Mitsubishi, kom ihåg att det inte var din mors förtjänst! (Båtar har jag ingenting emot.)

Just nu är din pappa hos farmor och farfar i Piteå och plockar upp ungefär en miljon begagnade kläder till dig, om jag känner din farmor rätt. Jag sitter här och försöker bilda mig en uppfattning om vad du behöver när du kommer hit. Jag misstänker att vår uppblåsbara gästmadrass är i största laget. Vi är som du kanske hör inte så där jättebra på att boa. Lyckligtvis kommer du inte ut med några omfattande kunskaper om inredning och design. Det är det bästa med er foster, att hur dum i huvudet man än är som förälder så vet vi hur som helst alltid bättre!

Nu vill jag ha soppa, så nu slutar brevet. Hoppas du trivs i livmodern.

Med utmärkt högaktning/puss och kram,

din mamma

about a pram

Under det senaste året (ja, ÅRET) har vi drömt om en Greentom Upp.

Får lite samma känsla av Greentom Upp som jag får av rymdfilmer från 60-talet, och även samma som jag fick av iMac 1998!

AMIRITE!?

Greentom Upp är jättebra på nästan alla sätt – den är smal, den är extremt lätt eftersom ramen är gjuten i ett enda stycke plast, den är 100 % återvunnen av PET-flaskor – ram, tyg och rubbet – även tillbehör som regnskydd etc. Den fälls ihop till ett litet praktiskt paket. Den är som en Transformer på det hela taget. Den är billig! MEN den är så här låg:

Bild: Prêt à Pregnant, Greentom Upp-recension

JAG ÄR SÅ DEPRIMERAD NU!!!

Jag gissar att tjejen som driver Prêt à Pregnant är max 1,60. Och vagnen når ändå bara knappt över hennes knän. Jag är 1,78 och Emmanuel är 1,86. Såatteh. Handtaget är på normal höjd, det har vi redan kollat, men det står sällan hur hög barnvagnen är i produktinformationen – konstigt nog, eftersom det är relevant info om man är lång.

Och innan någon kommer med något förnumstigt ”man ska alltid prova vagnen först” så vill jag påpeka att barnvagnsmarknaden totalt domineras av svenska vagnar samt kanske tre andra märken, och om vi ska kunna prova barnvagn i affären så är vi alltså tvungna att prova det som finns där istället för det vi vill ha (hur stor uppfattning får man ens av en vagn då man rullar runt den i en butik utan unge eller väska?). Jag är inget jättefan av svenska vagnar på grund av att de framför allt verkar tillverkas åt föräldrar i villa. De är jättesäkra, ja, men de är också stora som en Volvo Combi och inte speciellt snygga heller. Det kan man ju tycka är skitsamma om man bara ska ha den stående i tvättstugan men vi bor i en tvåa och vår vagn kommer att stå framme varje dag under 3 år. I bästa fall ryms den i hallen, i sämsta fall kommer den alltid att stå i köket eller vardagsrummet – vi har inget barnvagnsrum eller cykelkällare i vårt hus. Så det spelar en viss roll hur den ser ut. Det spelar även roll att den går in i hissen och går att manövrera runt lill-ICA utan att riva ner hela sortimentet.

Nästan alla vagnar som fyller våra kriterier kostar 15 000 och uppåt, alternativt 8000 på Blocket. Det är ”lite” mer än vi hade tänkt betala.

Ett hyfsat alternativ till en Greentom Upp är annars Trille Smart från danska BabyTrold.

Chassit blir nästan lika litet som en dramaten ihopfälld (inte för att vi kommer att behöva fälla ihop den så ofta, men det kan vara bra) och vagnen väger bara 10 kg, att jämföra med Greentom som väger knappt 7,5 och de flesta andra vagnar som väger 13 kg och uppåt – relevant info för två svagisar som ska på och av bussen med jämna mellanrum. Man kan byta ut hjulen mot däck om man gillar det bättre, men det gör vi nog inte. Tyget på vagnen är denim, istället för det där fula prassliga nylontyget många vagnar har. Den är 58 cm bred, vilket är OK – inte den smalaste som finns och inte den bredaste heller. Den har den typen av hjul vi vill ha. Sittdelen har fyra lägen, varav ett är helt plant, vilket ju är bra om barnet sover. Varukorgen är ganska stor – det är inte direkt det viktigaste för oss iofs, men det är förstås inget minus heller. Duon kostar samma som en Greentom Upp, 4000.

Min främsta invändning mot Brios vagnar är utseendet.

Det jag läst om Brio Go på Barnvagnsblogg, som är expert på ämnet får man väl säga, är att den inte är en speciellt bra stadsvagn och inte heller mer än OK som sittvagn (tror hon gav Brio/Britax Go Next ett högre betyg iofs, den senaste versionen av Brio Go, men den har vi inte råd med och anser f.ö att man kan lägga de tusenlapparna på något roligare än vagn). Vad har man ens en duovagn till om sittdelen är sådär? Visst, kul att liggdelen var awesomesauce men den har man ju ändå bara i ett halvår, medan man har sittdelen i nästan tre år. Brio Smile gillade hon mycket bättre som stadsvagn men där var ryggstödet för kort innan vagntiden var slut och jag räknar med att vi får ett långt barn.

Tycker man att Brio-vagnarna är fula så är det dock inget mot amerikanska Bumbleride:

Ser ut som om de sydde den själva i slöjden av ett tält. Herre jävla gud vilken styggelse. Fattar faktiskt inte hur man kan kalla det här för en duovagn överhuvudtaget, det är ju bara ”eh okej vi gör väl en liggdel DÅ, för att folk TYDLIGEN ville ha det”.

Den är säkert jättebra att jogga med i nån sekvojaskog, whatever. Jag är bara sur för att vi inte kommer att få vår retrofuturistiska vagn från Holland, så nu sitter jag och retar mig på alla vagnar vi har råd med men som jag inte vill ha.

Greentom Upp – näst bäst efter denna.

Hade för övrigt en väldigt konstig facebook-chatt med BabyTrold angående måtten på Trille Smart, då jag tyckte att de kunde mäta åt mig så jag slipper åka hela vägen till Köpenhamn för att provköra en vagn som ändå är för låg – rimligt krav på service eller? Nu tyckte inte nödvändigtvis de det, men vi får väl se om jag får något mått på måndag ändå. Om den verkar tillräckligt hög så åker vi nog in till Köpenhamn och testar den i veckan.

 

 

 

Tips för den som inte kan lämna naturen utan att ta med sig lite hem

Jag sitter med ena foten i fotbad, för vi har ingen balja utan bara en sån där smal Vileda-hink som det enbart ryms två fötter i om man sitter väldigt obekvämt. Jag har fått lite glas i foten och jag är inte helt säker på att jag fick ut allt, så nu tänkte jag testa fotbadsmetoden och se om resten kryper ut. Gulsåpa och bordssalt represent!

Apropå att lösa sina krämpor i hemmet så tänkte jag informera stadsplockaren (dvs den som mest plockar natur lite då och då) att man kan äta tusenskönor. Man kan ha dem i sallad – nu kan man visserligen ha det mesta i sallad och det är kanske inte så mycket mer lönt för det, men det blir ju en dekorativ sallad om inte annat. Sen LÄR te på tusensköna hjälpa mot hosta, men det finns inga medicinska studier på det. Jag gillar medicinska studier. Inte för att de säger allting, eftersom det kanske inte alltid satsas några pengar på att ta reda på huruvida nässlor eller tusenskönor är bra eller dåligt mot något speciellt, men jag gillar dem ändå. Jag gillar speciellt att tänka på att någon bjöd 800 personer på tusensköns-te och 800 andra personer fick placebo-te i vetenskapens namn. Fast nu gjorde de alltså inte det.

Tusenskönor, som i min familj oftast kallades pyttor och ibland bellis.

Innan jag fortsätter – gravida ska inte använda några medicinalörter alls i stort sett, främst på grund av otillräcklig forskning (pyttor är dock lugnt). Om du vill börja häxa loss så är det inte rätt tillfälle om du väntar barn, inte heller om du har någon allvarlig sjukdom! Det här är mer sånt som kan vara kul att testa för den som är nyfiken.

Här kommer några tips på vanliga växter i Norden som man kan göra tinkturer och ”te” på – egentligen avkok om vi ska vara noga, för te innehåller alltid just teblad. Men hur som helst, allt det här är sånt man hittar på första bästa äng. Plocka inte växter nära en hårt trafikerad väg (undvik avgaser i häxbrygden), och länsa inte ängen. Annars, kör hårt!

Rölleka orsakar ofta kontakteksem, så har du tendens till allergier så är det här inte blomman för dig! Den innehåller liksom många andra växter salicylsyra och har använts som ett febernedsättande och smärtstillande medel, mot diarré, magkramp och gaser, men främst är det myggavvisande, så man kan gnida in sig med rölleka. Risken med att använda det mot magknip är väl att man kan få mer kramp, då det finns garvsyra i rölleka. Det är väl lite samma tanke som att Bäska droppar och Gammeldansk ska vara aptitretande genom att få fart på matsmältningen, men effekten kan lika gärna bli den motsatta. Rölleka anses sänka blodtrycket på lång sikt och skydda mot tjocktarmscancer – innan den uppstår, ska jag påpeka – liksom alla andra växter som innehåller salicylsyra (blåbär, björnbär, nätmelon, avokado, körsbär, russin, dadlar och aprikoser, med flera) men det finns otillräckliga studier – Oxford Journals har publicerat en studie på salicylsyra i växter, inte rölleka i synnerhet.

Renfana luktar ganska starkt, liksom rölleka, och är därför ett bra mygg- och malmedel. Förr lade man det överallt i hemmet där man inte ville ha småkryp – i madrassen mot loppor och löss, till exempel. Hildegard av Bingen lovordade renfana för dess maskdödande egenskaper (tarmparasiter alltså). Skulle jag få tarmparasiter nån gång så hade jag nog gått till läkare, men det är ju jag det. Utöver att äckliga djur hatar den så är renfana inte så himla användbart till annat än fina buketter, faktiskt. Jo, man kan göra snabb-snaps på det, sprit med renfana ska inte dra så länge för det blir för stark smak då.

Den som vill torka renfana ska hänga buketten med blommorna nedåt. Det luktar underbart av gammalt apotek i ett rum där det hänger renfana, om ni nån gång varit i ett apotek så gammalt att örtlukten liksom etsat sig in i träet. Eller om ni någon gång öppnat ett riktigt gammalt kryddskåp. Den lukten.

Det finns cirka ingenting som är så nyttigt som nypon. Det innehåller extremt höga halter c-vitamin – en kopp nypon innehåller lika mycket som 40 apelsiner, yo. Man kan använda även nypon som svartnat av frost. Svenska armén har givit ut en överlevnadshandbok där nypon står med som en av de absolut viktigaste växterna. Perfekt för alla domedags-preppers! Fröna används inte – om du minns från barndomen så var nyponfrön ”klipulver” som man stoppade innanför tröjan på inte ont anande syskon. Man kan göra antingen marmelad, soppa eller te på nypon, eller bara mala det till ett ganska oaptitligt grågrönt pulver och strö det på exakt allting som min mamma gör, men hon köper sitt nyponpulver i hälsokostaffären. Äter man nyponpulver dagligen under flera veckor ska det främja hårväxten och ge bättre hy, eftersom det även innehåller mycket A-vitamin, men jag märker ärligt talat ingen som helst skillnad. Bjäst hjälper däremot!

Obs att nyponsoppa man köper i affären mest består av socker och inte alls är detsamma som nyponsoppa man gör själv hemma.

Mjölkört eller rallarros är en sån där växt som är hopplös att plocka i bukett, för den vissnar på en gång, precis som vallmo. Man kan plocka bladen (inte blommorna) och göra ”te” på dem. Det upprepas med en dåres envishet att smaken påminner mycket om kinesiskt svart te, men.. ptja. Det beror kanske på hur länge sen det var man drack svart te, som med allt surrogat, men i Ryssland slog man mynt av den idén genom att sälja den inhemska mjölkörten paketerad som svart te, möjligen på grund av någon handelsblockad men jag har inte närmare rotat i historien. Det har inga speciella kända egenskaper för människor utöver det, men förr ansåg man att kreaturen mjölkade bättre om de åt mjölkört, därav namnet.

Älgört – växer kanske inte på varenda äng utan mer i diken och sankmark, så tricket är att hitta ett dike som inte ligger vid en motorväg. Den luktar gott! Förr lade man älgört på stuggolvet inför kalas, och skrubbade öltunnor på insidan med bladen för att ge smak. Liksom rölleka innehåller den mycket salicylsyra, så man kan ju testa att göra värkstillande avkok på blommorna – det smakar gott om inte annat. Man kan göra saft på älgört på samma sätt som man gör flädersaft, smaken är rätt lik. Ta lite fler blomklasar än man tar fläderklasar eftersom blommorna är lite mindre.

Havtorn, inte hagtorn. Inte så där alldeles förfärligt spridd, eftersom den bara växer vid kusten – HAVtorn – för den behöver nämligen salt, till skillnad från de flesta andra växter. Men eftersom den växer ymnigt till exempel nere vid brofästet i Malmö så kan det vara av intresse för lokala läsare. Utan bär ser den lite sådär olivgrön ut, eller grågrön liksom. När bären väl är där så går den knappast att missa. Bären gör man en syrlig marmelad och saft av, bladen kan man göra te på. Man ska helst plocka bären så snart de mognar i juli, för då är vitaminhalten högre. Men det kommer fler bär på hösten också. De innehåller mycket vitamin C, A och E samt fettsyrorna Omega 3, 6, 7 och 9, så de är lite vaxiga att hantera. Omega 7 och 9 är lite doldisar vad gäller fettsyror. Omega 7 finns framför allt i kött, och är viktigt för slemhinnorna, i synnerhet när man börjar bli äldre då kroppen blir sämre på att tillverka Omega 7 själv. Omega 9 är en annan fettsyra som kroppen tillverkar själv, så den är inte ”essentiell” så som Omega 3 och Omega 6.

Ängssyra känner man igen på blommorna, men det är bladen man äter. Ät inte för mycket bara, för de innehåller lite oxalsyra som kan vara giftigt om man sätter i sig för mycket. Troligen lär du bara märka det i form av magknip i så fall (jag fick det ibland som barn eftersom jag tyckte att rå ängssyra var jättegott!), det finns inga kända fall av riktigt ordentlig förgiftning, men i teorin kan man få njurskador. I teorin alltså.

Här kommer ett trevligt recept på ukrainsk ängssyre-borsjtj som jag inte testat men gärna skulle göra snart!

Ängssyreborsjtj på Dags att plocka

Ett annat recept med fler ingredienser

Om man inte har någon ängssyra kan man använda spenat/kirskål/nässlor och pressad citron istället, enligt initierade schavel-kännare.

Så där, det var allt från häxvalsen för idag!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Valsen gillar hästar

Jag har pga allergi och en lite nervös disposition aldrig suttit på en häst. Men jag har alltid tyckt att det verkar så mysigt att rida, och tjusigt också. Hästar är ju så stiliga.

Eftersom jag inte har några ambitioner att vara aktuell så kommer här några skitgamla kort från Gentlemannadagen på Jägersro, Sveriges äldsta travbana och tillika den arena där tävlingen ”Svenskt derby” hålls, mer känd som tokiga hattdagen.

Men Gentlemannadagen är något helt annat. Gratis och folkligt, i maj.

Här står Emmanuel och försöker se folklig ut. Ryggsäck är ju rätt folkligt, va.

Det brukar komma ca 16 000 personer till Gentlemannadagen. Vi ville egentligen satsa lite pengar på nån häst, men vi fattade överhuvudtaget inte hur man gjorde.

Det var både sånt härnt trav…

Och sånt härnt monté (trav ovanpå häst istället för efter häst). I monté var det nästan bara tjejer, i sulky var det nästan bara killar. Önskar en förklaring på detta. 

Överexponering är coolt, ok.

Jättemysigt med hästar, men helt ärligt var jag lite stressad av all folkfest.

Churroslukten vilade tung över Jägersro.

Travbarn.

Åskådarbarn.

Vi hade ingen favorithäst för vi fattade som sagt ingenting.

Sen gick vi och kollade på tivolit.

Hillbilly Moonshine såg mycket lovande ut.

Jag har aldrig skjutit på något i hela mitt liv, och det känns väl helt okej.

Men hur svårt kan det vara?

De där gubbarna ser ut som om de behöver ett vådaskott.

Vi träffade inte.

Inte var vi speciellt starka heller, men det var väntat.

Spöktåget lockade mig lite men Emmanuel kände inte för det och jag var för mesig för att åka själv.

Travfru.

Gulliga kids i alla åldrar. Den minsta ser livsfarligt liten ut dock.

Good clean fun.

Är det där en Oprah Winfrey-målning i högerkanten??

Nåt spel och dobbel ägnade vi oss inte åt. Har alltid undrat om en sån där jättechoklad är hundra små kakor eller en sjukt överdimensionerad kaka. Önskar nästan det senare.

Så, nu var vi klara med Gentlemannadagen. Betyg: kul att ha sett, kanske inte kommer att göra om det dock, för det var så himla mycket folk.

 

PS: Det här är så himla fint, ni måste läsa: Syriska och svenska hästar talar samma språk.

Det är en sån stilla kväll. Paret som är ute och joggar med sin barnvagn, fast egentligen går de, klädda i träningskläder. Mamman som grälar på sin son för att han inte promenerar på deras kvällspromenad utan åker blinkande segway.

– Näe, nu har jag ingen lust att gå med dig längre om du ska åka på din swagway! Nu tappar jag lusten alldeles alltså. Nu går jag hem!

Det hänger trötta rosor över de blekgröna staketen, fäller kronblad på trottoaren. Mellan spjälorna syns stora lavendelbuskage, olika sorter ser det ut att vara också. Några vita blommor som luktar lite kiss väller ut över en husvägg. En gubbe kommer hem med sin cykel och öppnar porten med en djup suck och en harkling. Han går in i ett av de allra vackraste husen. Utanför hänger körsbären och mognar på en gren. Ett träd luktar ganska fränt, blandar sig med gamla sopor och jag mår plötsligt illa. Jag mår ofta illa på kvällarna, så jag borde inte promenera då, ibland måste jag stanna till i skuggan. Det brukar bli korta promenader, men jag föredrar ändå kvällarna framför morgnar. Jag oroar mig för att någon ska tro att jag står och glor in i deras hem när jag egentligen bara trycker undan ett illamående. Någon bakar en rabarberpaj och jag försöker tycka att det luktar gott.

En flicka och en pappa. De diskuterar, som föräldrar gör med sina barn numera. Jag minns inte att jag någonsin diskuterade med mina föräldrar.

Är ingen hemma? Eller ligger alla raklånga på sina sängar, med kläderna på och taklampan släckt, och lyssnar på kvällen med öppna fönster? Knappt ett hus eller en lägenhet har fönstret stängt ikväll. Några tornseglare och en koltrast hörs, och kroggäster på Hornet. Två unga män vid busshållplatsen visar var de ska skaffa nästa tatuering. ”Här ska det stå något, och här ska jag ha något också.” Jag som tänkte att motivet kom först, texten först, och placeringen sedan. Men jag har ingen tatuering. Inte av brist på intresse utan mer oförmåga att känna något speciellt inför något motiv alls. Ofta tänker jag att jag lika gärna kan titta på bilden eller texten i en bok. Att det ger mig lika mycket.

Ett barn hittar något. ”Titta, jag hittade en…!” Vinden eller en läspning drar med sig ordet. Men barnet upprepar, gång på gång, att det hittat. Något. Lika ohörbart varje gång. En liten hund möter en annan liten hund. Sedan hörs ingenting mer än metallgrindar som försiktigt dras igen bakom cyklar och barnvagnar.

 

 

rimligt sommarliv

Alla de här bilderna är mer eller mindre gamla, men jag tycker inte att det spelar så stor roll. Jag har tagit så många bilder under tiden då jag inte bloggat speciellt ofta (eller extremt sällan) och det vore ju synd att aldrig använda dem.

Emmanuel hemma hos mamma. Hon flyttar snart ifrån det här huset, i september.

Här har det inte precis hänt något sen bilden togs. Vi har ett litet fikonträd, ännu fler pelargoner och en hängmurgröna numera.

Ser exakt likadant ut förutom att vi har köpt en ny soffa, då den svarta dog sotdöden. Den var ganska obekväm men passade egentligen bättre till resten av möblerna än den nya.

En mycket rimlig grind vid Skarhults slott.

Kor och blommor.

Once more with feeling.

Shopping.

När Emmanuel bodde i 1800-talet på Hasselgatan, och fortfarande rökte pipa.

Hasselgatans vyer.

Huskatten Katten och några halvsvalnade vax till Helenas vevgrammofon.

Åka bil i Norrbotten.

Jag är allmän slasktratt för böcker som folk inte vill ha, för jag har lite svårt att tacka nej om inte boken verkar dålig, och i den senaste skörden av böcker folk avlämpat på mig märks band annat Spill av Sigrid Combüchen

som Mats Gellerfelt skrev om i SvD för sex år sedan. Den är bra, meta på flera olika plan. Kul att läsa en roman som utspelar sig i Professorsstaden i Lund också, där är väldigt fint. Temat kvinna i Sverige på 1930-talet som inte blev något speciellt men ändå var någon känner man igen i till exempel Att föda ett barn av Kristina Sandberg, som aldrig riktigt tilltalade mig av någon anledning, jag tyckte att huvudpersonen Maj var extremt gnällig och att det enbart var hennes (jobbiga) tankar och stämningar i rum hela tiden, väldigt klaustrofobiskt. Men ”alla andra” älskar den så det kan ju göra detsamma. Combüchens stramare, tekniska sätt att bygga en roman är så otroligt skönt att läsa tycker jag, det är som att gå in i en sval kyrka. Jag har inte kommit så långt än så länge, men hittills är jag väldigt förtjust i glidningarna mellan nutid, dåtid, påhittat och verkligt.

 

Här är jag

Alltså ”här är jag” som i ”jag är här nu, till skillnad från när jag var frånvarande”, inte ”jag är i Paris, liksom mannen på bilden” och inte heller ”jag är i Paris och jag är mannen på bilden och det är ca 1890”. Om det möjligen var oklart. Jag är alltså inte i Paris.

Det är värdelöst med ”ursäkta för att jag inte bloggat”-poster så det blir inget sånt. Nähä, okej, men vad har jag gjort då som var så viktigt att det överträffade del 2 av Rom-resan? Jag har jobbat en hel del, tyvärr inte med något som är spännande att berätta om alls, men jag har översatt en bok. Det är en fackbok i ett ämne som ingen av er är intresserade av, kan jag nog garantera, men hur som helst så tog det sin tid.

Sen har jag hållit på med ett hemligt projekt som jag kanske snart berättar om, men inte riktigt än. Jag vill först ha något att visa upp.

Utöver det har jag mått lite tjyvtjockt i största allmänhet rent fysiskt och inte kommit ut på nåt kul som skulle vara värt att blogga om.

I det här hushållet tycker vi att temperaturer på över 22 grader är av ondo, så vi har inte precis jublat över de senaste dagarnas tropiska hetta, i synnerhet eftersom vi har en lägenhet som ligger i fullt västerläge och inte är genomgående. Tänk: växthuseffekt. Trots detta asade vi oss ÄNDA BORT TILL MÖLLAN för att fira midsommar – jag satt i ett soffhörn och bälgade i mig iste under hela kvällen. Ändå trevligt trots kvalm.

Övriga nyheter: Storbritannien är en ö.

Ja, det var väl allt så här långt.

Tog inga bilder på midsommarafton, så här är en gammal bild på Emmanuel vid Storforsen i Norrbotten.

Den här duger väl också lika bra i år som nåt annat år tycker jag.

The Golden Hare (with much passionfruit)

Jaha, vad bloggar man om då. Jag kan ju börja med bakgrunden till nya valsen. Ni kanske redan har sett uppe i vänstra hörnet att den är ”based on a Cro-Magnon skinning chant”. Det är Fairie’s Air and Death Waltz (From a Tribute to Zdenko G. Fibich) av John Stump (”arranged by accident”). Det är en s.k ploj, som man kan se i sin helhet här, med överförtydligande av de lustiga tempoanvisningarna här (noterna i sig är iofs det roligaste!), typ ”release the penguins”, ”switch to aluminium bow”, ”with much passionfruit” eller min favorit – ”if you can’t play this, why don’t you call your Mommy”, skriven av en viss notgravör eller notskribent, vilket det nu heter på svenska, dvs inte en kompositör utan någon som skriver ut noterna på en speciell notmaskin. Jag förmodar att detta numera görs digitalt. John Stump var en ganska vanlig, ovanlig amerikansk man som hade pluggat komposition och orkestrering på college. Han var lite excentrisk, blyg, tjock, älskade Beatles över allt annat och jobbade hemifrån med sina notblad. Han var inte känd för nånting utom sina fantasikompositioner (även om han komponerade ett fåtal riktiga stycken också). Ett brorsbarn har skrivit lite om honom här.

Sidhuvudet är en detalj från Piranesis fantasi om hur den legandariska vägen Via Appia såg ut under antiken, eller som den fullständiga titeln lyder på engelska: ”Via Appia and Via Ardeatina, from Le Antichita Romane, 1756”. Den finns att se i sin helhet här. Jag älskar Piranesis fantasier om antiken. Vilket ljuvligt freak! Denna totala brist på rimlighet! Han måste ha haft så kul. Bilderna är så fulla av detaljer att det känns som om man letar efter något speciellt, något som är gömt någonstans i bilden. Som när jag var liten och läste Masquerade (”Maskerad” på svenska) av Kit Williams, har ni läst den? Det är en bilderbok där en hare gömmer sig på varje uppslag – ibland mitt i bilden, ibland väldigt svår att få syn på.

Jag älskade illustrationerna – spännande och lite obehagliga.

Var är haren här? En av de svåraste bilderna.

Tricksy!

Inte svår, desto mer magisk!

Spontan zodiac!

En medelsvår, när man var liten.

Inte undra på att jag blev intresserad av tarotkort senare, hela boken är som sexton stora tarotkort! Fulla med hemlig symbolik, precis som en renässansmålning.

Det unika med Masquerade var att utöver att vara en vacker bilderbok var den också en skattkarta till en 18 K, juvelbesatt guldhare som författaren skapat själv och som skulle finnas nedgrävd någonstans i England (texten på sidorna är ledtrådarna). Jack Hare får i uppdrag att bära en skatt från månen till solen. När han kommer fram till solen upptäcker han att han har tappat sin skatt, och det blir upp till läsaren att hitta den igen.

Gensvaret när boken kom ut 1979 blev enormt – folk letade som galningar och försökte tolka de kryptiska anvisningarna. Men författaren som redan innan detta ståhej var ganska blyg kände sig pressad av den enorma uppmärksamheten – under två års tid fick han ca hundra brev om dagen – och isolerade sig fullständigt.

Kit Williams återförenad med sin guldhare

Haren var nedgrävd i Ampthill Park, Bedfordshire, en natt 1979 under en hemlig ceremoni som bevittnades av Bamber Gascoigne (känd som tv-personlighet). Gåtan löstes 1982 av två lärare från Manchester, men då hade haren dessvärre redan grävts upp av någon annan efter ett tips från en exflickvän till författaren.

Haren såldes sedermera till en anonym köpare på Sothesby’s 1988 för £31,900. Williams försökte själv köpa tillbaka den men vann inte auktionen, och den förblev i privat ägo på okänd ort i över 20 år. 2009 återförenades Kit Williams med sin hare när BBC gjorde en dokumentär om honom, ”The Man Behind the Masquerade”. Den hade befunnit sig i Egypten. Williams blev mycket rörd när han fick hålla i den igen.

Dokumentären om Kit Williams och guldharen finns här (Youtube-spellista):

The Man behind the Masquerade

Alla bilder med grundlig genomgång av varje ledtråd finns här.

Jag lånade ett citat från en väldigt trevlig liten text om Masquerade här.

Kit Williams är även känd – om än mer lokalt – för att ha formgivit The Wishing Fish Clock i Cheltenhams köpcentrum.

En gång i halvtimmen blåser fisken bubblor, och den som fångar en bubbla får önska sig något – därav namnet.

Kit Williams är verksam som bildkonstnär i Gloucestershire där han bor i ett litet stenhus med sin fru, som gör ganska egendomliga smycken. Det finns en gammal tidningsartikel om honom här som är trevlig. Kontentan, för folk som inte ids läsa på engelska, är att han inte har så mycket formell bildning för han gillade inte skolan och att han verkligen inte gillar att lämna Gloucestershire några längre perioder, speciellt inte för att besöka London.

 

maj maj måne

Hittade lite gamla bilder som funkar lika bra nu.

De här lökarna satte vi på Hasselgatan. Nu får de klara sig själva.

Jag saknar våren på/i 1800-talet.

Vår gård på Kirseberg har mest ett slagfält av dinosaurier och mammutar. Det har sin charm, men det är ju inte akleja.

Vinyldagboken, skiva 14

 

Skiva 14, dvs det har redan gått två veckor (och två dar typ) av det här med skivorna. ”Party mix!” av B-52’s, en remixskiva från 1981. Det är mycket möjligt att jag inte riktigt kände till B-52’s när jag köpte den här, och det är också möjligt att den ingick i en bunt skivor jag köpte billigt på Obs! i Hässleholm när de reade ut alla sina LP. Jag kan ha tänkt ”den här ser ju kul och färgglad ut” eller nåt sånt och sen vid lyssningen undrat vad är för sjuka människor jag tagit hem till mitt rum egentligen. Och därpå fallit i evig kärlek! Har lyssnat på denna om och om igen hela dan nu. Gillar f.ö verkligen citattecknen runt titeln.