får jag lämna några blommor

 

Jag önskar att vi hade kunnat nås av sorgliga nyheter långsamt ibland. Men nyheter kommer tyvärr alltid i ett stycke, på en gång, oavsett om det är genom facebook eller från en löpsedel. Oavsett om det tar tre veckor innan det når en, själva nyheten kan man inte smälta i småbitar. Men man kan välja bort en del av bruset runtomkring.

Jag klickar bort nästan alla Bowie-videor från facebook, det blir för mycket. Hide, hide, hide. Krönikor med detaljbeskrivningar av intron och outron och gitarrsolon. Hide, hide, hide. Jag orkar inte. Saknar bruket av en svart armbindel för sorg. Det hade varit skönt om alla som var ledsna bara var ledsna – inte samtidigt så duktiga. Duktiga musikrecensenter och duktiga artikelfinnare på internet. Att de personliga krönikorna kanske också kunde vänta ett par dagar till. Jag förstår att många vill ”lämna en blomma” och i brist på blomma en artikel eller en video. Men det är för mycket minnen av första gången eller bästa gången man hörde Heroes just nu, det är för mycket obskyra foton för tidigt. Jag lyssnade igenom Outside två gånger igår och tänkte skriva något om det men sen kom jag av mig. Är det verkligen så här man sörjer en artist, genom att försöka förstå, är det ens någon som pallar just nu. Nej. Ingen pallar.

Alltså, inga videor eller personliga krönikor om mitt första eller bästa möte med Bowies musik. Inte än på ett litet tag. Jag lämnar en blomma istället.

silk_scroll_of_peony_by_ju_lian_182819049e8293c3fe4e937d1cf8

Hejdå, och tack för allt.

 

Annonser

rapport från en troskant

Generellt är jag inte precis den som ids hålla mig à jour med twittersnackisar som varar i tre dar, speciellt eftersom vi nog alla blev hjärtligt trötta på armhålegate för fyra år sen, men detta var för beklämmande/mäktigt. Det chockar mig varje gång vilket otroligt kvinnohat som florerar på internet och vilka medel män tar till för att trycka ner kvinnor för den minsta lilla förseelse mot skönhetsstandard. Men också fint (fast deppigt att det ska behövas) hur många tjejer som kände sig sedda och stärkta av detta:

Tonårstjej tar en selfie på sin mage för att hon kände sig gullig i sina trosor, twitter exploderar pga happy trail.

cw9pbsguqaahsgm

Flämt!

Sånt här får mig att känna mig så främmande. Jag hade nog inte reagerat på den här bilden alls om jag sett den utanför sin kontext. Senast jag reagerade på att tjejer kunde vara hårigare än jag: ettan på gymnasiet i duschrummet. ”Oj kolla, man kan ha hår längs ryggraden! Vilken grej!” *gick vidare med mitt liv*

Jag klipper och klistrar lite från I-D och en intervju av Charlotte Gush med Suraiya, 18 (@iranikanjari):

Suraiya

Kan vi prata mindre om hennes happy trail och mer om hennes fantastiska kläder??

Why do you think body hair is such a contentious point in the drive for body positivity, even amongst feminists?
Rhetorically speaking, I feel hair and hair growth function as incredible creative material. It’s a topic that can be understood and translated beyond linguistic barriers. There is so much you can do with the ‘idea’ of hair in a literary sense, and that’s what makes it an amazing rallying cry. My 7th grade English teacher told me, ”The winner of the argument is the one who defines the terms,” and I live by that. So when people started defining hair as gross, I redefined the terms for myself: I am not hairy, I see myself as a garden, as a forest, as the geography of my homeland. What those men see as appalling, I redefined to be a garden so beautiful Epicurus dare enter it — something to put Eden and Babylon to shame. Because of this, their comments really do mean nothing.

Boo-ya.

allt jag vill ha är ett halsband av korall

Är 7 januari fortfarande ett gångbart tillfälle att blogga om sina julklappar och födelsedagspresenter? (Är det nånsin okej att blogga om sina presenter i vuxen ålder? Det känns bortskämt.) Bra, då gör jag det.

2015-10-31_17-21-35_large

Crucial interventions – Richard Barnett, eller som den heter i sin helhet: Crucial Interventions; An Illustrated Treatise on the Principles & Practice of Nineteenth-Century Surgery. Otroligt vackra illustrationer, fast man får ta en sida i taget för det är riktigt obehagligt bitvis. Den fick jag i födelsedagspresent av Karin & Petter.

9789100139650

Den sårade divan – Karin Johannisson, av mina svärföräldrar Saga & Mats i födelsedagspresent. Gud vad folk ger mig bra presenter!

Ett pärlhalsband som varit mormors, från 30- eller 40-talet. Har ingen bild just nu, men det ser ur ungefär så här. Lite mindre spänne men samma deco-stil:

perlor

Sen fick jag en Alvar Aalto-vas av min bror och Lina i födelsedagspresent, som jag verkligen inte vågar slå upp för jag vill inte veta vad den kostade, men den var väldigt fin!

 

Av min pappa fick jag följande korp från 1945:

korp

Jag har haft ögonen på den sen han skaffade den. Jag är otroligt förtjust i kråkfåglar överlag: kråkor, kajor, korpar, rubbet. De är så förslagna fåglar. Och korpar är otroligt mäktiga förstås, vilken enorm storlek de har! En film kan aldrig ge samma intryck som en verklig fågel – även om just den här tyvärr dog för 70 år sedan.

Sen fick jag ekologisk hudkräm från Weleda (citrus), en Rörstrand-kaffeservis med landskapsblommor på som var väldigt söt men som jag tyvärr nog inte får plats med i skåpen pga knökfullt:

landskapsblomma

så nu gäller det att hitta den perfekta mottagaren till dessa! De står fortfarande hos mamma.

och eftersom Emmanuel tydligen inte tyckte att en resa till Rom var present nog för 2015 så fick jag även en stor flaska Violetta di Parma:

65275w

Jag har länge velat ha en violparfym, men det är så svårt att hitta en bra, och Violetta di Parma är en riktigt viktoriansk viol – enkel, lätt och pudrig. Oerhört omodern förstås och det gillar jag.

Av min svägerska fick jag ett förkläde med följande mönster:

A 13788

”Mitt Skåne” av Emelie Ek, som antingen var Linas arbetskamrat eller kusin, jag blandar tyvärr ihop. Det var gulligt i alla fall! Dessutom behövde vi ett förkläde (så Emmanuel fick förstås tre stycken i julklapp..).

therese-bohman_den-andra-kvinnan_bokomslag

Jag fick Den andra kvinnan, som jag fortfarande inte läst! Det ska bli spännande.

och Emmanuel fick en lärkruta av mamma:

2228701_768_440

Vad är en lärkruta då? Det är ett skyddsområde för lärkor där bonden inte använder sina maskiner – man betalar för hens ekonomiska förlust. Modernt åkerbruk har gjort att sånglärkan minskat med 75 %, men såna här rutor är ett effektivt sätt att skydda arten genom att ge den ett habitat som det såg ut under det gamla åkerbruket när man sådde och slog åkrarna för hand eller med häst. Du kan köpa en egen lärkruta här.

Det var ett mycket bra loot denna jul och födelsedag. Jag köper i stort sett aldrig nånting numera, inte ens second hand, så att gå ut och handla kändes väldigt ovant och jag kanske gjorde fel. Mitt brorsbarn fick en pekbok med djurfoton och en tandborste av trä från Humblebrush (hon är knappt 1½, hon gillar att borsta tänderna OK?)

78e2912b0a736c3bc2773e35acf8ec64

Brorsan och svägerskan fick ett slutet kretslopp inuti detta äpple:

aple

Jag planterade en liten växt inuti, vattnade och täppte till. Tyvärr tog jag ingen bild när det var klart, men det blev fint!

Far fick anteckningsbok till sina fågelobservationer och en elefant av papier maché att hänga i granen och mor fick en vippjasmin & Pukka-te. Jasmin luktar helt ljuvligt, om man tål den.

febbeljasmin

Teet mest för att jag tycker Pukka-teer har så fina askar.

Herregud vad mycket info om grejer jag har köpt och fått. Nu får det faktiskt räcka.

 

 

 

 

 

 

The Golden Hare (with much passionfruit)

Jaha, vad bloggar man om då. Jag kan ju börja med bakgrunden till nya valsen. Ni kanske redan har sett uppe i vänstra hörnet att den är ”based on a Cro-Magnon skinning chant”. Det är Fairie’s Air and Death Waltz (From a Tribute to Zdenko G. Fibich) av John Stump (”arranged by accident”). Det är en s.k ploj, som man kan se i sin helhet här, med överförtydligande av de lustiga tempoanvisningarna här (noterna i sig är iofs det roligaste!), typ ”release the penguins”, ”switch to aluminium bow”, ”with much passionfruit” eller min favorit – ”if you can’t play this, why don’t you call your Mommy”, skriven av en viss notgravör eller notskribent, vilket det nu heter på svenska, dvs inte en kompositör utan någon som skriver ut noterna på en speciell notmaskin. Jag förmodar att detta numera görs digitalt. John Stump var en ganska vanlig, ovanlig amerikansk man som hade pluggat komposition och orkestrering på college. Han var lite excentrisk, blyg, tjock, älskade Beatles över allt annat och jobbade hemifrån med sina notblad. Han var inte känd för nånting utom sina fantasikompositioner (även om han komponerade ett fåtal riktiga stycken också). Ett brorsbarn har skrivit lite om honom här.

Sidhuvudet är en detalj från Piranesis fantasi om hur den legandariska vägen Via Appia såg ut under antiken, eller som den fullständiga titeln lyder på engelska: ”Via Appia and Via Ardeatina, from Le Antichita Romane, 1756”. Den finns att se i sin helhet här. Jag älskar Piranesis fantasier om antiken. Vilket ljuvligt freak! Denna totala brist på rimlighet! Han måste ha haft så kul. Bilderna är så fulla av detaljer att det känns som om man letar efter något speciellt, något som är gömt någonstans i bilden. Som när jag var liten och läste Masquerade (”Maskerad” på svenska) av Kit Williams, har ni läst den? Det är en bilderbok där en hare gömmer sig på varje uppslag – ibland mitt i bilden, ibland väldigt svår att få syn på.

cover

Jag älskade illustrationerna – spännande och lite obehagliga.

six-to-eight

Var är haren här? En av de svåraste bilderna.

page_13big

Tricksy!

page_3big

Inte svår, desto mer magisk!

page_8big

Spontan zodiac!

masqisaac

En medelsvår, när man var liten.

Inte undra på att jag blev intresserad av tarotkort senare, hela boken är som sexton stora tarotkort! Fulla med hemlig symbolik, precis som en renässansmålning.

Det unika med Masquerade var att utöver att vara en vacker bilderbok var den också en skattkarta till en 18 K, juvelbesatt guldhare som författaren skapat själv och som skulle finnas nedgrävd någonstans i England (texten på sidorna är ledtrådarna). Jack Hare får i uppdrag att bära en skatt från månen till solen. När han kommer fram till solen upptäcker han att han har tappat sin skatt, och det blir upp till läsaren att hitta den igen.

maskerad

masqueradehare

Gensvaret när boken kom ut 1979 blev enormt – folk letade som galningar och försökte tolka de kryptiska anvisningarna. Men författaren som redan innan detta ståhej var ganska blyg kände sig pressad av den enorma uppmärksamheten – under två års tid fick han ca hundra brev om dagen – och isolerade sig fullständigt.

Kit-Williams-s-golden-har-003

Kit Williams återförenad med sin guldhare

Haren var nedgrävd i Ampthill Park, Bedfordshire, en natt 1979 under en hemlig ceremoni som bevittnades av Bamber Gascoigne (känd som tv-personlighet). Gåtan löstes 1982 av två lärare från Manchester, men då hade haren dessvärre redan grävts upp av någon annan efter ett tips från en exflickvän till författaren.

Haren såldes sedermera till en anonym köpare på Sothesby’s 1988 för £31,900. Williams försökte själv köpa tillbaka den men vann inte auktionen, och den förblev i privat ägo på okänd ort i över 20 år. 2009 återförenades Kit Williams med sin hare när BBC gjorde en dokumentär om honom, ”The Man Behind the Masquerade”. Den hade befunnit sig i Egypten. Williams blev mycket rörd när han fick hålla i den igen.

Dokumentären om Kit Williams och guldharen finns här (Youtube-spellista):

The Man behind the Masquerade

Alla bilder med grundlig genomgång av varje ledtråd finns här.

Jag lånade ett citat från en väldigt trevlig liten text om Masquerade här.

Kit Williams är även känd – om än mer lokalt – för att ha formgivit The Wishing Fish Clock i Cheltenhams köpcentrum.

325px-wishing_fish_clock_cheltenham_1

En gång i halvtimmen blåser fisken bubblor, och den som fångar en bubbla får önska sig något – därav namnet.

Kit Williams är verksam som bildkonstnär i Gloucestershire där han bor i ett litet stenhus med sin fru, som gör ganska egendomliga smycken. Det finns en gammal tidningsartikel om honom här som är trevlig. Kontentan, för folk som inte ids läsa på engelska, är att han inte har så mycket formell bildning för han gillade inte skolan och att han verkligen inte gillar att lämna Gloucestershire några längre perioder, speciellt inte för att besöka London.

 

jag tror jag vill blogga igen

Det är nytt år. ”En värdefull läxa du lärt dig i år?
Bara för att det är dåligt för tillfället så måste det inte bli bättre sen.” som min sambo sa. Hehe, min sambo. Svenskans löjligaste ord. Min partner är knappast bättre. Min kille. Min frivill. Emmanuel.

Men i alla fall, oavsett om det inte blir bättre, eller det blir bättre, så vill jag blogga igen. Jag vet inte riktigt hur eller om vad än, bara. Länge nu har jag varit dragen till den skissartade formen, lösryckta anteckningar, som man skulle skriva i ett block just innan man somnar. Jag orkar inte gå in på allt jag inte vill att bloggen ska vara. Dels allt den aldrig varit pga mitt ointresse för den formen, naturligtvis, men även sånt den har varit och som jag har tappat intresset för. Men det är dumt att säga aldrig.

Jag var i Litauen förra året. Det var fint där, i Vilnius. Kändes.. rent. Liknade Polen ganska mycket, men samtidigt var folk lite mer reserverade kanske. Lite artigare också (ursäkta Polen), och mer välklädda. Ändå har de mindre pengar (lägre lön, högre skatter), jag vet inte riktigt hur det där går ihop. Fortfarande gillar jag nog Krakow mest av alla ställen jag varit på i Europa. Jag tycker det är så trevligt att besöka ganska små storstäder, för jag gillar inte att åka kollektivt, det gör mig nervös. Jag är inte speciellt bra på att deschiffrera busslinjer och tunnelbana. Jag gillar att gå. Jag shoppar aldrig, för jag har inga pengar, jag fotograferar bara och fikar och går i kyrkor. Det behöver inte finnas ett enormt utbud av precis allting. Jag föredrar att det finns ett lagom utbud av nånting väldigt bra istället.

Vi ska åka till Rom i mars, som en födelsedagspresent till mig. Förmodligen den tjusigaste present jag någonsin fått. Rom är förstås motsatsen till allt jag just räknade upp, det är verkligen inte lagom, och vi kommer inte att hinna se tillnärmelsevis allt jag skulle vilja se, men jag kommer i alla fall att få se Pantheon i verkligheten och bara det kommer jag att kunna leva på ett helt liv. Vi förbereder oss genom att se om ”Meet the Romans with Mary Beard” på youtube, serien som gick i.. hm, somras? Höstas? Om ni missade den så kan jag varmt rekommendera att ni söker upp den nu, det är otroligt spännande.

Ett annat mål jag har i år som ligger betydligt närmare geografiskt men möjligen längre bort för att vara inom räckhåll (?) är att bli bättre på att laga mat. Jag lagar ingen mat hemma hos oss – i början gjorde jag några stapplande försök som inte uppskattades av varken mig eller honom, men sedan dess har det bara varit han. Jag lagade inte direkt nån mat innan vi blev ihop heller – soppa, sallad och halvfabrikat med extra grönsaker och/eller extra creme fraiche var mina paradrätter. Kanske linsröra eller kikärtstomatgegga med pasta. Tyvärr känner jag nu att min matlagningskunskap är på samma nivå som en glad 21-årig nybliven vegan. Inget fel på glada 21-åriga nyblivna veganer, men jag borde kanske kommit lite längre. Innan var motivationen ”jag måste ju kunna laga lite mat om vi ska ha barn”, men ärligt talat måste jag kunna laga lite mat även om vi inte ska ha barn. Det vore kul om jag börjar uppskatta det också, men jag gör mig inga större förhoppningar.

Var det där just ett nyårslöfte jag postade? Njae, det var det nog inte. Men kanske ett projekt. Projekt låter roligare än löfte.

Jag kommer nog inte att ha några specifika fotoprojekt, eftersom Instagram är som ett dagligt fotoprojekt i sig själv.

Ofta säger jag att jag ”borde rita igen”, men det kommer nog inte att hända förrän jag har något att rita. Liksom bloggandet inte händer förrän man har något man vill blogga om.

Se där, en hel bloggpost. Det börjar bra. Eller det börjar, åtminstone.