Waaris (1969)
Crime City Rollers, Malmö vs Oslo & Helsinki yesterday!
Månad: september 2012
Det är populärt att redovisa sina knäppaste sökord, men mina är faktiskt inte så roliga. benknäckarvals + blog är en vanlig sökfras, känns logisk liksom. Sen kommer kanske fruktlådor, bildkomposition, ödetorp, 1800-talshus, hus viktoriansk stil, hemmafest, augusti 1950, skjul 20-tal, inte skära bara rispa, Penhaligon Violetta, Sargassohavet samt kryptogamer. Ändå en helt rimlig innehållsförteckning. Ni kan stanna kvar, ni har kommit rätt!
Förmögenhet
Female pupils practicing their moves at a tiny Ninjutsu club in Iran where the specialist form of martial art has become increasingly popular. The school opened in 1989 but now has 3,500 women in training to become kunoichi – female ninjas.
(Man kan klicka på bilderna, så blir de större.)
Leader of the Pack
Crime City Rollers, Malmö vs London Rollergirls
Denna dag känns som en väldigt stor suck. Är mer upprörd över att Behrang Miri är chef för en biblioteksavdelning än över vilka böcker denna biblioteksavdelning (han) tycker är lämpliga att låna ut till sina tio- till trettonåringar. Skiter ärligt talat lite i Tintin. Most of my heroes still don’t appear on no chefspost.
PS: Länken går till Serietekets blogginlägg om Tintinskandalen. Serieteket ligger granne med biblioteksavdelningen TioTretton. För er letargiker som inte ens orkar klicka kan jag ge en recension: läsvärt inlägg.
Edit: Förlåt, inte chef, utan konstnärlig ledare. Citerar en kommentar: “Allt är så konstigt med den där grejen. Varför ska ett bibliotek ha en konstnärlig ledare? Varför ska en konstnärlig ledare ha inflytande över bokvalen? Varför ska en dålig rappare vara konstnärlig ledare (med förbehåll för att han kanske har pluggat konstnärligt ledarskap 240 hp och är skitkompetent när han inte kraxat på ett blåsigt Möllan)?”
Nu i september har jag jobbat som översättare i sex år. Tanken svindlar, som man säger. Tanken på att jag inte har varit inskriven på universitetet – eller någon form av utbildning – sedan 2004 svindlar ännu mer. Jag är definitivt avhögskolefierad, i meningen att detta på något sätt skulle uppta min tankeverksamhet längre. Det känns ungefär lika avlägset som att gå på gymnasiet. Väntan på nästa CSN-utbetalning, att läsa kurslitteratur, plugga till en tenta, oroligt fråga vad som hände på förra föreläsningen, dricka öl med kursare – allt är borta. Det är som en öde ö ute till havs, som existerar men utan att det berör mig på något sätt. Det gäller förstås inte de vänner jag lärde känna, i bemärkelsen riktiga vänner, men det säger sig själv.
Det är så himla annorlunda att jobba. Det är en truism förstås, men ändå. Det är inte bara knegandet, deadlines, fikarum för dem som har såna, lönen förstås, utan mentaliteten. Nu jobbar jag iofs med akademiker, och översätteriet är väl på sätt och vis så nära man kan komma att fortsätta sitta hemma och skriva en D-uppsats, fast ändå verkligen inte. Mina “tolkningar” eller “infallsvinklar” om världen eller boken jag läser (översätter) just nu är ganska oviktiga. Jag ska bara leverera en produkt. I tid. Utan fel. Det är knappt ens att andra översättare alltid vet att yrket innebär mer än att fungera som en avancerad utgåva av Google Translate med inbyggd stavningskontroll. Det är inte precis någon som frågar efter vad jag har för synpunkter, eller hur de eventuellt färgar översättningen. Men det är det ingen som efterfrågar på andra jobb heller, i allmänhet. Man kanske startar ett “program” för att öka jämställdheten på arbetsplatsen eller “bli mer klimatsmarta”, men det är avgränsade åtgärder, inte en pågående diskussion. Inte ett MINDSET. *klök*
På universitetet invaggas man under flera år i den trygga övertygelsen om att “alla” – åtminstone lektorn och kursarna och de övriga på fakulteten – bryr sig om vad man tycker, även om det man tycker bara råkar vara att Miss Secret Agent är “en jättesexistisk film” (äkta exempel på analys från Populärkultur A). I arbetslivet är det i allmänhet inte en jävel som bryr sig om vad man tycker, snarare kan de gå omkring och hysa ett diffust agg mot en för att de misstänker vad man tycker, och att de misstänker att de inte gillar folk som tycker så. Det är ett hårt uppvaknande, säkert, om man nu skulle minnas uppvaknandet längre. Så istället för att diskutera sånt som angår en så håller man käften. Men det slutar inte där, för till slut håller man käften om vad man tycker om karaktärer i tv-serier också, eller det senaste keffa humorprogrammet på svensk tv. För kollegor på jobbet gillar inte samma som du, de tycker inte att sånt som är hemskt samtidigt också kan vara ganska roligt, de tycker att boken du absolut inte vill läsa är fantastisk, de tycker att det keffa humorprogrammet är jätteroligt. Man vill inte vara en sån som gömmer sig men man blir det ändå, för allt annat är så himla jobbigt. Skavigt. Snor dyrbar tid från ens surt förvärvade lunchtimme eller ciggpaus.
Översättare pratar mest om grammatik, huruvida nånting är en anglicism eller en danism eller om det är okej, hur det är “bäst” att skriva nummer, och om passiv s-form är en styggelse eller kan vara praktiskt ibland om man inte vill skriva “man” hela tiden. Om man ska stryka versalisering fastän kunden vill ha det, för att det är objektivt fel. Det finns säkert värre saker att prata om på jobbet, svenska humorserier till exempel. Men utöver fördelen att få veta bäst hela tiden (tyvärr vet alla översättare bäst, och korrekturläsaren vet allra bäst) så är det ingen som frågar efter ens andra, eventuellt intressantare, själsliga förmågor än att lokalisera ett förlupet subjekt i en mening och sätta tillbaka det på dess rätta plats. Förhållandet bör kunna översättas till de flesta andra yrkesgrupper, skulle jag tro. På många jobb pratar man nog inte ens om jobbet i sig. Man infinner sig bara.
Det är det som får mig att känna mig mest främmande inför högskolestudenter, inte åldersskillnaden eller tjatet om tentor, duggor och CSN. Att de tror att varenda liten åsikt de har kommer att förändra paradigmen, bara genom att de är lite extra arga i grupprummet. Minns vagt hur jag sett folk smälla papperssamlaren i bordet så gummisnodden flög av och pappren kom lite i oordning, och sedan storma ut med en liten ilsketår i ögonvrån, och det enbart för att någon i gruppen hade en något avvikande åsikt – dock i stort sett exakt samma som de själva. Den personen kan till och med ha varit jag. Det känns som väldigt längesen.
foto: Mathias Tillberg
Dagens bildgoogling: “flygplan i lekpark”. På min favoritlekplats, som vi kallade Dalen men som inte hade något officiellt namn vad jag vet (ej att förväxla med det mer centralt belägna, och betydligt större, grönområdet Djupadal), stod ett flygplan exakt likadant som detta. Well, exakt likadant men blåmålat om jag minns rätt. Gud vad vi lekte i detta flygplan. Väldigt ofta lekte vi faktiskt kapning, lite otrevligt kan man kanske tycka nu efteråt, men hur många lekar kan man rimligen leka på ett flygplan? Kapning ligger rätt nära tillhands. Visst, det fanns ju en tjej som aldrig ville leka NÅNTING annat än mamma-pappa-barn, och hon lekte alltså mamma-pappa-barn som om flygplanet vore en koja, men vi andra lekte oftare att planet a) störtade b) kapades. Sen tog de ner det där planet, samtidigt som de plockade ner en väldigt lång och rolig rutschkana, förmodligen pga någon säkerhetskontroll. Numera finns det, istället för nya fräna säkra lekgrejer, ingenting alls där förutom ett par ledsna gamla gungor.
Wedding dress – Lillian Bassman (1917-2012)
benknäckarvals 