327/365. Half Light

Annonser

Is it me? Is it them? Think latter.

Måste läsa kompositörens Ned Rorems (f. 1923) dagböcker från Paris på 50-talet:

It wasn’t long before Rorem’s notorious diaries received the dubious accolade of parody. In 1975 the poet Howard Moss, several of whose poems Rorem had set, published in The New Yorker a hilarious send-up called “The Ultimate Diary.” Its little gilded barbs were dipped in a poisonous wit:

MONDAY

Drinks here. Picasso, Colette, the inevitable Cocteau, Gide, Valéry, Ravel, and Larry. Chitchat. God, how absolutely dull the Great can be! I know at least a hundred friends who would have given their eyeteeth just to have had a glimpse of some of them, and there I was bored, incredible lassitude, stymied. Is it me? Is it them? Think latter. Happened to glance in mirror before going to bed. Am more beautiful than ever.

THURSDAY

Half the Opéra-Comique seems to have fallen in love with me. I cannot stand any more importuning. Will go to Africa. How to break with C? Simone de Beauvoir, Simone Signoret, Simone Weil, and Simone Simon for drinks. They didn’t get it!

Haha! Mer i The Paris Review.

Ned Rorem

Fast han verkar mest vara en stor dryg röv, ärligt talat. Kan ändå vara underhållande.

aurelia aurita

Aurelia Aurita – öronmanet, moon jellyfish. Aurelia är ett romerskt familjenamn som betyder gyllene, Aurita betyder “med öron”. I Sverige finns det 237 kvinnor med namnet Aurelia, 3 med namnet Aurita. Det finns 19 män som heter Aurelius i förnamn.

Öronmaneter har två livsstadier, polyp och medusa. Som polyp är den en (sorts) larv, som medusa vad man vanligen kallar en manet. Varannan generation brukar vara polyp, varannan medusa.

Öronmaneter kan också brännas, men för människor känns det bara om de rör en mycket känslig del av kroppen, som ögonlocken eller läpparna.

Maneter på svenska östkusten blir mindre än maneterna på västkusten – det bräckta vattnet gör dem mindre.

I oktober och november förökar öronmaneterna sig. Parar sig är nog för mycket sagt, men strictly speaking så sker det genom oralsex.

Brännmaneter äter öronmaneter. En ny manet i svenska vatten, den amerikanska kammaneten, äter också öronmaneter. Den är så glupsk att den börjar bli ett hot mot ekosystemet.

Klimatförändringarna och föroreningar i vattnen gör att många havslevande varelser dör – men inte brännmaneterna. De invaderar kuster över hela världen och får färre och färre naturliga fiender, både på grund av föroreningar och globalt överfiske. Om en brännmanet fastnar i ett fiskenät så gör den all fisk i nätet oätlig, på grund av sitt gift. I somras blev 700 badgäster i Spanien brända på 3 dagar; man fick snabbtillverka nya varningsskyltar, och sätta in kustbevakning. Längs Norges kust var det i juli så många att de hindrade färjetrafiken – genom att det fastnade för många maneter i motorerna för att båtarna skulle kunna gå. Det hjälper inte heller mycket att döda en brännmanet, som i dödsögonblicket skickar ut miljoner babypolyper i vattnet. Den japanska Nomura-maneten, som kan bli 2 meter lång minus tentaklerna och väger som en sumobrottare, dyker nu upp i mängder som är 100 gånger större än den normala populationen brukade vara för bara något år sedan. Det kan hända att brännmaneten, inte kackerlackan, blir sista djuret ut! Men vid det laget har nog den snälla öronmaneten strukit med för länge sedan.

Moon jellyfish by the pier, Malmö. 

ödetorpet i skogen

Vi hittade ett ödetorp med halmtak i skogen.

Här låg det.

Jag har aldrig hittat ett ödehus med halmtak förr. De flesta hade nog fått taket utbytt redan innan de blev ödetorp.

Det växer granar på taket! Och kaprifol utanför fönstret.

Det syns inte så bra, men det står en mangel där inne. Det var ungefär det enda som fanns kvar.

En stor brudkista fanns det, och väggar gjorda av stenar.

Några gamla trädgårdsmöbler från tiden som sommarstuga.

Torp: Från 1600-talet kom termen torp även att beteckna en mindre, inte skattlagd, jordbrukslägenhet, oftast belägen på enskild mark, vars nyttjanderätt upplåtits åt en brukare som gjorde dagsverken eller annan tjänst åt markägaren. Torpet blev en avlöningsform för arbetskraft på gods och större gårdar, och man gjorde åtskillnad mellan jordtorpare och skogstorpare efter torpets placering på jordbruks- eller skogsegendom. Torparna intog en mellanställning mellan arrendatorerna, som erlade arrende i pengar, och backstugusittarna, som levde av tillfälliga arbeten betalda in natura. Antalet torp ökade till omkring 1860 (ca 100 000) men hade i slättbygderna börjat minska redan i samband med laga skiftet från 1827. Under 1800-talets slut och 1900-talets början ersattes dagsverksskyldigheten med penningarrende i många fall, och större torp blev ofta arrendegårdar. Arrendelagstiftningen av 1943 förbjöd att brukningsrätt av jord ersattes med dagsverken; därmed upphörde torparinstitutionen.

ur Nationalencyklopedin

Av möblerna att döma så har det inte varit sommarstuga på ett tag.

Lillstugan har också havererat.

Vackraste formen av ingrott jag sett.

Lilla torpet.

Adjö då, torpet!

 

I have always thought I would be great at doing creative writing for hire, for sad little writers’-block-suffering kids who are cracking under the pressure of their workshops or MFA programs. Let me have a few hours with your portfolio, to get a feel for your style, and then I guarantee I could ape it. For a fee, I could turn out you-quality poems or short stories on a weekly basis. This would enable you to actually study and pass Chemistry instead of flailing around on the railroad tracks with a bottle of wine, or having alienated sex with near-strangers and then smoking a cigarette in the dark (blanket wrapped around your shoulders, semen dripping down your thighs). These seemed to be the main two themes of the poems in my program’s workshops, and although it made me very teeth-clenchy at the time I am now resigned to the fact that many 21-year-olds consider these things to be poetic subject matter, and I swear I could write that kind of crap in my sleep. So: hire me.

Mimi Smartypants, den bästa amerikanska blogg jag vet.

Jag och E tänkte hoppa på NaNoWriMo, National Novel Writing Month. Det är väldigt enkelt – man skriver en roman på 50 000 ord på 30 dagar, närmare bestämt under november månad. Man får inte lov att bygga på en halvfärdig roman, den måste börja från början den 1 november, men man får planera handlingen, miljön och personerna så mycket man vill innan månaden börjar, göra anteckningar osv. Därför börjar vi nu. Jag har två ungefärliga handlingar som jag antingen tänkte sammanföra eller också välja den ena eller andra, och jag är väldigt entusiastisk inför att börja eftersom jag aldrig lyckats skriva en hel roman.

När jag gick på skrivarlinjen för ungefär ett halvt liv sedan var det väldigt viktigt att debutera ung. Det viktigaste var nästan inte vad man skulle skriva, utan att man skulle bli utgiven så snart som möjligt efter att man slutat på skolan. Diktsamling, novellsamling eller roman kvittade – bara man var nästa stora stjärnskott. Jag har aldrig haft några problem med att “hitta på”, men något som gnagde i mig på den tiden var att jag faktiskt inte hade något att säga. Det var extremt skamligt, men jag hade inget jag “måste” berätta, inga historier som “kämpade för att komma ut” ur mig. Egentligen har jag inte det nu heller, och de gånger i livet då jag verkligen haft en historia som “kämpat för att få bli berättad” så har det ärligt talat mest blivit trist, typisk debutantskit på 25 sidor, med personer som har långsökta dialoger och långsökta och symbolmättade namn. Nu tänkte jag skriva en slafsig roman på en månad och se om jag kan jobba med den så att det blir en ganska bra bok efteråt. Om det inte blir det så tänkte jag skriva en annan. Men nu börjar jag med den här. Den skriker inte alls för att komma ut ur mig, och den kommer inte att skriva sig “liksom av sig själv”, men det är lugnt.

Jag är sjuk för sjunde dagen och nu åker jag ut på det jag kallar landet, som egentligen är ett villaområde precis i utkanten av en ganska liten skånsk stad. Ses.

THE MODEST SIDE OF THE FORCE

On the bus yesterday I saw a teenage girl in somewhat-more-extreme hijab than what girls usually wear in my neighborhood—not just a black headscarf but also an ankle-length black abaya. Okay, not that unusual. Then I noticed that she had a Darth Vader backpack, Darth Vader charms on the laces of her sneakers, and had painted the symbol of the Galactic Empire on both her hands with henna. My first thought was that if I were in high school I would be tripping over myself to be friends with this girl. My second was to wonder if she would be interested in babysitting. Then my brain kind of went into fantasy-world where I wished for there to be a whole underground subculture of Darth-Vader-obsessed, observant-Muslim teenage girls, with a Facebook group and a manifesto about wearing black and being bad-ass and serving Allah and so forth. It is a Bitch article just begging to be written, if such a thing did exist.

Mimi igen. Also: *swoon*!

Fortfarande sjuk. Vi träffades på körrgårn (för det är mitt emellan våra hus, det är praktiskt, man kan inte missa varandra om man går från varsitt håll. “Vi ses på körrgårn om tjugo” kan vi säga, och då vet vi nästan exakt var man hamnar. På metern. På tiotal meter) och jag ville äta soppa. Det finns för få bra sopphak. Visst, man kan köpa soppa på en massa ställen men det kostar lika mycket som allting annat. Min idé om en soppa är att det är ett billigare alternativ. Det är därför man lagar soppa, för att det är billigt och varmt.

Jag gillar syrlig soppa. Jag gillar inte till exempel ängamat eller blomkålssoppa. Syrlig soppa, som tomatsoppa, gazpacho, och rödbetssoppa med gräddfil. Och zurek, polsk syrad rågsoppa. Det är de bästa sopporna, jämte kanske jordärtsskocksoppa. Jag hade aldrig ätit zurek förrän jag åkte till Polen, men nu är det min bästa höst- och vintersoppa. Den är liksom stabbig och syrlig samtidigt. Väldigt bondsk. Och väldigt god. När vi gick förbi Fregatten, som är ett ställe som annars mest serverar spätta och plankstek, så hade de en kritad svart tavla utanför: Liten polsk meny – zurek, tomatsoppa, bigos. Tre olika pirogi. Vi rusade in. ZUREK! ZUREK! ropade vi i kör. Och köpte blaskig polsk öl till i rena sentimentaliteten. Soppan kostade 49 kr och innehöll så pass mycket potatis och svamp att det inte längre var en förrätt, och det var min bästa soppafton på länge. Jag drack min öl och föll därefter ihop över bordet. Har varit sjuk nu i en vecka nästan och får fortfarande feber. Tre timmar utanför hemmet i snigeltakt klarade jag, sen var jag tvungen att nästan bäras hem över E:s cykelstyre.

Nu är jag vaken och skrällhostar så jag nästan kvävs, och har både huvudvärk och feber. Det knakar i öronen.

Målningen hänger på Krakows nationalmuseum, och jag kommer tyvärr inte ihåg vad konstnären heter, men jag tror att det ska föreställa någons lillasyster som man tappar bort i skogen tills de hittar henne död. Hon har bärnstenshalsband på sig, vilket är väldigt typiskt för Polen och det ska nog vara en nationalromantisk detalj.

Edit: konstnären heter Leon Wyczółkowski.

(Ja, ganska ironiskt att ägna sig åt nationalromantik efter att Sd ilsket marscherat ut ur kyrkan klädda i folkdräkt häromdan, men take it or leave it. Det är en fin tavla.)

Garda – Fswerk

Karin är vid Gardasjön med sin pappa. Det ser ut “som i Heidi-böckerna” och det åker många pensionärer dit. Varför vet jag inte. En sjö omgiven av alper borde ju vara ett bra resmål för vem som helst? Fick ett bra sms, angående drömlandskapen:

Krya på dig darling! här kommer en feberdröm ur verkligheten: Varje kväll är det pensionärdans på piazzan med smörsångare, synthkompade hits från italiensk dansbandsrepertoar och cha cha cha. Massa små tyska, svenska och italienska tanter och farbröder med rosor på kind som är lite på örat och gungar till musiken. Rart! Och bisarrt. En gummiman på 70 som kan allt från cha cha till river dance. Kram

Jag har ett återkommande drömlandskap, eller snarare en återkommande parallell drömverklighet, som gör mig illa till mods. Jag drömmer inte om det varje natt eller varje vecka, men återkommande sedan flera år. Landskapet är Malmö, eller förvillande likt Malmö om inte annat, men det finns flera saker som är annorlunda. Fler säkerhetsvakter och poliser i stadskärnan och runt offentliga byggnader, och färre dito i bostadsområden där de brukar tråla. Alla hus är smutsigare, trasigare, farligare – men arkitekturen är också vackrare och mer spännande. Jugendarkader, spegeldörrar, växtliknande arkitektur. Det finns inget socialt skyddsnät, det säljs droger överallt, barn som skriker ur dåligt isolerade lägenheter, misshandel eller hot om misshandel. Samtidigt lätt att få en smutsig, trasig lägenhet och ett mycket dåligt betalt jobb. Det är en sorts sekelskiftesmisär blandat med en amerikansk dystopi – den blinda skräcken för terrordåd, skräcken för prickskyttar och ministermord. Metalldetektorer överallt, övervakningskameror, en outtalad hotfull stämning, misstankar. Rädsla. En lågfrekvent rädsla ligger över landskapet, som en ihållande depression.

Härom natten drömde jag om ett fängelse i den världen. Det bestod av luckor i väggen och britsar som sköts in i dem, som man skjuter in lik i kylutrymmen på bårhuset. Varje fånge låg på en sådan brits, i mörker förutom en liten lucka i dörren, oförmögna att röra sig eller byta ställning. Dörrarna hade inte ens hela lås, eftersom fångarna dels inte kunde röra sig där de låg, och dels inte kunde se vad som hände utanför dörren när de väl skjutits in i luckan. De tog för givet att någon låste dörren om dem, och därför var dörren låst, i deras sinnevärld.

Drömmarna kommer mer frekvent nu. Idag hade jag feberdrömmar om ett samhälle där lynchning och folkrättegång var lag i Sverige, och där kriterierna för ett brott var något som inte var Naturligt eller inte Alltid hade varit så. Allt som inte var Naturligt eller inte Alltid hade varit så kunde bli måltavla för folkrättegångar och allmänna avrättningar, kroppsstraff eller utvisningar. Därmed alla som inte ansågs passa in i ett “normalt, svenskt samhälle”. Stämningen var som Fury av Fritz Lang blandat med valfri rättshaveristisk Flashback-tråd.

Jag är verkligen pangsjuk, så vad kan muntra upp en mer än en mycket liten pojke som skjuter på mig med vattenpistol? Detta hände i somras.

Vi åt melonsallad på Emmanuels balkong.

Odlade luktärter (som tyvärr fick nån slags ondsint svamp eller mjöldagg).

Odlade Prins Gustavs öga också (baby blue eyes). Och smultron, som fick revor men inga bär.

Gazpacho! Min älsklingssoppa. Med is i!

Emmanuel och Skunkgruppen var med i tidningen.

Bra sms från Älvsbyn.

Vi gick på stan.

Den såg ut som vanligt.

Människor och små hundar.

Det var varmt.

Kungsparken. Eller Slottsparken.

Nånstans på Gamla Väster.

Storslaget.

Vi hittade larfen i Folkets Park.

Den kröp mycket målmedvetet i riktning mot Debaser.

Varken vilda hästar eller klåfingriga fotografhänder kunde stoppa den.

Jag vet hur det här verkar, men jag försökte faktiskt fokusera på larven! På riktigt!